Hon var bara åtta år när hon skrev sin första bok. En drygt 140 sidor lång berättelse om bankrånare, hästar och lönnfack.
– Jag väntade otåligt på svar och när det kom stod det att jag skrev väldigt bra för att vara åtta år. Men att jag skulle behöva träna i tio år till och skriva varje dag för att sedan återkomma, berättar hon för barnen som tittar storögt.
Läs också: ”Ridläger utöver det vanliga”
Drygt 20 år senare gavs hennes första bok ut. Nu har hon hunnit skriva ett 80-tal böcker. Flera med hästtema. Bland annat har hon skrivit en serie om hästtjejen Klara. Men även andra böcker med huvudpersoner som Tess, Millan, Flisan och nyligen skrev hon om shetlandsponnyn Svante.
– Jag har skrivit så många böcker att jag tappat räkningen, skojar hon.
När hon fick frågan om att komma och inspirera barnen på ridlägret tvekade hon inte en sekund. Och det är inte utan att hon önskar att hon var tio år igen.
– Nu fick ju jag komma. Men jag blev ändå avundsjuk. Hade man haft möjligheten när man var i den här åldern hade det varit helt underbart. Att både rida och skriva på ett läger.
Hon är född i Göteborg men familjen flyttade till Sundsvall när hon började i sexan.
– Hela min ponnytid från jag var 12 till att jag var 19 bodde jag här och mycket av det som händer i böckerna har hänt i Sundsvall.
Med i flyttlasset till Sundsvall följde Pias första häst, den älskade ponnyn Nico, som hon bokstavligen ”tjatat sig till”. I böckerna kallad ”Star”.
– Jag var väldigt ensam och han var verkligen min bästa vän. Han betydde hur mycket som helst för mig, säger hon.
För barnen på lägret berättar hon med inlevelse om dråpliga situationer. Om hennes osynliga häst ”Misty” och om hennes första, riktiga ponny stannade vid första hindret på en tävling, för att sedan lägga sig ner och rulla sig i sanden. Det kändes pinsamt och jobbigt då, men som lägrets enda deltagare som är kille säger.
– Hade det inte hänt hade du ju inte haft något att skriva om, säger Tobias Dahlin.
– Det har du rätt i. Även om jag helst hade vunnit just då, svarar Pia Hagmar med ett skratt.
Gruppen delas i två. Några får gå runt på anläggningen och hälsa på hästarna medan halva gruppen stannar kvar med Pia och får börja skriva.
– Jag tycker att det är viktigt att kunna uttrycka sina känslor i ord. Det har man alltid nytta av, säger hon
Några ritar hästar, andra börjar på en berättelse. Här får man vara den man är och bara fantasin sätter gränser. Och Pia Hagmar uppmanar barnen att lita till sin fantasi och säger att varje persons berättelse är unik. Hon ger också konkreta skrivråd.
– Jag fick lära mig att man inte behöver komma på titeln först och skrivövningarna var jätteroliga, säger Tobias Dahlin som är tio år och har ridit i halva sitt liv. Nu ser han fram emot lunchen för att sedan få gå och hälsa på hästarna.