Det låter nästan som en skröna, men en sommardag 1965, den 8:e augusti närmare bestämt, var tidernas störste boxare på ett tillfälligt besök i Sundsvall. Uppvisning inför fulla läktare på då nybyggda Sporthallen i Sundsvall.

1965 hade Ingemar Johansson försatt Sverige i veritabel boxningsfeber. Sommaren det året kliver den nya världsmästaren Cassius Clay ut på Arlanda flygplats. På flygplatsen möter press, boxingsföreträdare samt stora mängder nyfikna åskådare upp.

Boxningsmästaren skapar rena rama Beatlesfebern.

Sverigeturné med stort följe

Med sig hade han ett entourage av tränare, sparringpartners, advokater samt – som det hette 1965 – företrädare för den svarta muhammedanska rörelsen.

Cassius Marcellus Clay var mitt upp i transformeringen till Muhammad Ali, det namn han valt åt sig när han när han blev muslim.

Redan tidigt 60-tal var han i full färd att utmana det vita etablissemanget  i USA.

Det skulle komma mera. Han kom att fråntas sin världsmästartitel när han vägrade ställa upp som soldat i Vietnam.

Hans motivering till att vägra är ett retoriskt mästerstycke – ”Ingen där har kallat mig nigger, ingen där har bussat hundar på mig eller våldtagit min mamma. Varför skulle jag åka iväg för att skjuta på dessa människor?”

Tidstypisk turné med braskande rubriker

Ali hamnade i iskylan flera år, men 1971 var han tillbaka i boxningsringen.

Resten är, som man brukar säga, historia.

1965 är han på plats i Sverige för en tidstypisk uppvisningsturné i regi av den legendariske boxningspromotorn Edwin Ahlqvist. 

Rubrikerna var lika braskande som oblyga – ”Sensation – ett jättearrangemang” och ”Clay håller låda i sedvanlig stil”, hette det på affischerna.

I Sundsvall skulle Idrottsparken bli scenen för uppvisningen, promotor Ahlkvist uttalade sig för den lokala pressen och förutskickade att minst 5 000 åskådare skulle dyka upp för att se den kaxige nya världsmästaren visa upp sig.

Nu blev det inte riktigt så, arrangemanget förlades till Sporthallen i Sundsvall. Men fullsatt blev det, i alla händelser.

Största ögonblicket

För den då 20-årige Sundsvallsboxaren Håkan Bergman kom det att bli ett minne för livet. 

Nere på boxningsklubben fick han inte bara möta mästaren, han fick desstuom sparra mot honom. 

Lite på skoj, visserligen, men dock.

– Jag är nog den ende svensken som nått Muhammad Alis haka, säger Håkan och skrattar.

Även om sparringen skedde under närmast lekfulla former, så stod det snabbt klart för Håkan vem det var han hade som motståndare.

– Jag var livrädd, berättar han, och jag fick egentligen inte in ett enda slag.

– Han var alldeles för snabb, minns Håkan.

Han berättar att Ali var vänlig, närmast tystlåten, när han besökte klubben, men så snart hopen av journalister och fotografer vällde in genom dörrarna körde han i gång sin numera legendariska svada.

Fortfarande aktiv – 51 år efter mötet

Håkan själv är i dag 71, men fortfarande aktiv inom boxningsvärlden. Efter att ha lagt handskarna på hylllan fortsatte han som boxningsdomare och har – bland mycket annat – varit med dömt OS-boxning.

Men den där augustidagen 1965 när han fick inte bara fick träffa utan även sparra lite mot Muhammad Ali, det glömmer han aldrig.

Han har bilderna kvar, och det signerade idolporträttet med mästaren.

– Det är nog det största ögonblicket i mitt idrottsliv, säger Håkan Bergman.