Direkt efter att hon fått beskedet om att knölen hon känt i bröstet var cancer skrev hon om det på sin Facebooksida. De långa uppdateringarna gjorde att flera av vännerna tyckte att hon skulle börja blogga istället och tillsammans med Ninas bilder utvecklades bloggen till en personlig skildring av cancervården.

Hjälp för andra

Hennes raka sätt att berätta, utan att väja för det tabubelagda, kombinerat med en god portion humor och en förmåga att fokusera på det positiva mitt i eländet visade sig gå hem långt utanför den egna bekantskapskretsen.

SVT Play: Se inslaget med Nina Larsdotter här

– Det är ju otroligt att man med ord kan göra något – göra en skillnad. Jag skrev ju egentligen bloggen för att slippa berätta alltihop varje gång jag träffade någon, säger hon när vi ses nere vid Mälaren i centrala Västerås.

När förstod du att det inte bara var dig den hjälpte?

– Dels alla svar på FB, sen har det kommit fram folk till mig, på sjukhuset och på stan, som sagt ”är det du som skriver den där bloggen”  och jag har fått mejl där de skrivit”tack vare dig har jag vågat gå utan peruk”.

40.000 visningar

– Det är så otroligt att mina ord har hjälpt någon annan, säger Nina Larsdotter.

96 inlägg och mer än 40.000 visningar senare är hon frisk igen. Med det grå, som hon kallar det, fårhåret som det mest påtagliga minnet av cancerbehandlingen.

– Helt plötsligt är jag frisk men så ser jag mig i spegeln och tänker just det jag har ju varit med om någonting... Det är klart, jag har ju ärr på kroppen, jag är fortfarande hård i bröstet och bortdomnad, som om jag hade en fotboll under armen, men det är det lilla – det är mest det gråa fårhåret, säger hon med ett leende.