– Jag är 98 år gammal och mina saker sköts av mina barn och sådär, så svergiefinnarnas dag vet jag inte så mycket om egentligen, säger krigsveteranen Heikki Lirberg.

Han har vuxit upp i östra Finland, var värnpliktig sommaren 1944, och flyttade till Sverige 1950. Under kriget var han med som bataljonsläkare, och kirurg.

– Jag var bland annat på Karelska näset. Sommaren 1944 så var det väldigt svårt för oss, bland annat var vi inte färdiga läkare – vi hade inte läst kvinnosjukdomar och barnsjukdomar än – men det behövdes inte i kriget. Vi var ung 25 stycken pojkar som hade läst tillsammans och vi placerades i krigszonen som bataljonsläkare, säger Lirberg.

De flesta krigsveteranerna har idag gått bort.

– Vi var inte riktiga män, men till kriget skulle vi. En annan fick amputera benet, men han gick sedan på högskolan i Helsingfors och blev tillslut professor. Det var inte avgörande att sakna ett ben. Det var många nittonåriga som stupade på fronten, säger Lirberg.

– Här i Sverige får en människa inte dö, den måste gå bort. Men min kurskamrat lämnade sin trupp och gömde sig på hemmaorten och fördes tillbaks till Karelen och ställdes inför krigsrätten. Han dömdes till döden och dödades. Därför säger jag att man ska inte säga gå bort, det betyder att man har svikit, säger Lirberg.

I Fagersta fortsatte han att arbeta som kirurg.

– Jag ser inte mer än nödtorftigt med ett öga nu och kan inte läsa något. Men jag har fått behålla minnet, säger Lirberg.