Det som ni gjorde innan den 14 maj, själva processen som ledde fram till beslutet.
Var det lätt? Vad hände och hur gick det till?
– Nej, det låg väldigt mycket arbete bakom det beslutet och det var många som bidrog till att det lyckades, säger Brita Bergman.
– Som jag sa innan så var det inte bara SDR, det var även föräldrar och forskningen. Sedan fick vi stor hjälp från SOU-utredningen och det fanns även en utredning tidigare som var den som lade grunden till propositionen -81, och den hette ”Integrationsutredningen”. Där diskuterades det om dövskolorna skulle finnas kvar eller inte.
– Det fanns en risk att dövskolorna skulle upplösas och flyttas ut i kommunerna istället. Men döva var starkt emot det och ville såklart behålla dövskolorna.
Brita Bergman fortsätter:
– Innan den utredningen fanns det en annan utredning som hette ”Kultur åt alla”. Där diskuterades det hur olika handikappgrupper skulle få ta del av kultur. Där dök det upp en viktig person. Det var en man som senare blev förbundsordförande, och han hette Bengt-Olof Mattsson. Han jobbade då på socialdepartementet men var sekreterare i den statliga utredningen och träffade på så sätt väldigt många döva och började förstå att teckenspråket betydde allt för döva. Det var han som skrev och formulerade den texten. Redan 1976 började regeringen se att det behövdes fler utredningar om teckenspråket. Så den händelsen var också viktig.
”Viktigt att träffa människor”
– Personligen så tror jag det är viktigt att träffa människor, säger Brita Bergman.
– En skriftlig kommunikation kan också vara bra eftersom det då finns en dokumentation. Men jag tror att det viktigaste arbetet som SDR gjorde var att träffa myndighetsrepresentanter. Det gällde ju även oss som jobbade med forskning. Vi hade direktkontakt med väldigt många människor och diskuterade och förklarade. Dessutom tror jag att tiden började bli mogen.
– Sedan var det Skolöverstyrelsen, SÖ. På den tiden så var alla skolor statliga i Sverige. Nu ligger de ju under respektive kommun. De gjorde en översyn av alla skolor i hela Sverige och tittade på hur de arbetade. De började också lyssna och sedan tillsattes en teckenspråksnämnd som skulle undersöka vad teckenspråk var för någonting, och det var mitt första forskningsprojekt – att undersöka om teckenspråket var ett språk. Det var runt -72. Det var egentligen många saker som skedde samtidigt, som gemensamt ledde fram till beslutet. Det går inte att peka ut en enskild person eller händelse. Vi samarbetade, och det fungerade.
Fanns det någon eller några under den här tiden som inte gillade idén eller tanken om att teckenspråket är ett språk?Vem eller vilka var det i sådana fall?
– Det fanns ju vissa lärare i dövskolorna som inte tyckte att det var någon bra idé, berättar Brita Bergman.
– Vi reste runt mycket. Gjorde studiebesök i skolorna. Vi försökte undervisa, förklara och sprida kunskap. Men ibland kände vi ett tydligt motstånd hos lärarna. Inte hos alla. Absolut inte! Men det fanns en grupp som tydligt var emot. Det var inte någon offentlig debatt men det var något som det pratades om.
Hon fortsätter:
– Och det var faktiskt ganska många döva i början som absolut ville använda tecknad svenska, och absolut inte teckenspråk! Anledningen till det var att många döva hade vuxit upp med att teckenspråket var något fult, att det inte var ett riktigt språk utan bara gester.
– Men tecknad svenska, det tyckte många döva var bra på den tiden. Och det tyckte även SDR. De krävde tecknad svenska på den tiden. Inte dövas teckenspråk. Det berodde på att det fanns en läroplan från -69 och i den står det att teckenspråk i skolan var tillåtet om det följer talad svenska.
– SDR tänkte att det var jättebra för då fick de in teckenspråket i skolan. Men det var ju lite fel väg att gå.
– Forskningen visar att teckenspråket är ett eget språk. Det är inte konstigare än så. Och senare ändrade SDR tankesätt och började kämpa för sitt eget språk.