Kungens bro var en provisorisk engångshistoria byggd av bråte och hopsamlade småfartyg. Den förstördes av norrmännen efter kungens död 1718. Det skulle ta flera hundra år innan tanken på en fast förbindelse över gränsvattnet, under ofredstid detsamma som en krigshandling, dök upp. Unionstiden ändrade inte ett dugg på den saken.
En vacker oljemålning från början av 1800-talet visar Svinesund med färjeläge, en enkel träfärja, hästar, kärror. Liv och rörelse, men ett provisorium också det, lätt att avlägsna vid ofred.
Vid unionsupplösningen för hundra år sedan var Idefjorden fortfarande full med politiskt stormigt vatten, krig mellan unionsländerna hotade.
Från den nya brons krön kan man se rätt in i historien. På Hjelmkollen, en skogbevuxen klippa bakom gamla Svinesundsbrons norska fäste fanns 1905 kanoner riktade rakt mot Sverige. De ambitiösa norska gränsförstärkningarna från sundet och norrut var en av stötestenarna i unionsförhandlingarna i Karlstad sommaren 1905. Kanonerna tvingades norrmännen ta bort, klippan finns kvar.
Även om ingen uttryckte sig så, var den gamla bron ett fredsprojekt om än motvilligt, norrmännen ville länge inte ha någon bro. Först efter nära 30 års politiskt käbbel började den byggas – och då stod Sverige för större delen av kostnaderna.
När Norge ockuperades 1940 var bron nästan färdig. Tyskar monterade åter kanoner på Hjelmkollen och svenskar byggde värn och stridsvagnshinder. Bron skadades av blixtnedslag, men gränsen höll.
När bron slutligen invigdes i juni 1946 skymtade den gamla osämjan åter. Norges kung Haakon vägrade möta den tyskvänlige Gustav V! Men kronprins Gustaf Adolf (sedermera Gustaf VI Adolf och nuvarande kungens farfar) accepterades. Med oförskräckt lokalpatriotism utbrast svenska lokalbladet Extrakuriren:
Vad är väl Egyptens pyramider mot bron över Svinesund!
TT