SVT/Novus väljarbarometer för maj visar endast mindre förändringar i opinionen. Den enda statistiskt säkra förändringen är en uppgång för Miljöpartiet med 1,1 procentenhet till 4,6 procent. Om det här är en tillfällig notering kopplad till EU-valet eller om det är början på en stadigvarande uppgång för partiet i rikspolitiken är dock alldeles för tidigt att dra någon säker slutsats om.
Intressant i sammanhanget är att Miljöpartiet har ett betydligt starkare stöd i väljarundersökningar inför EU-valet än i den här undersökningen som gäller rikspolitiken.
Små förändringar i övrigt
SVT/Novus väljarbarometer innehåller alltså i övrigt endast smärre förändringar i opinionen. Regeringens vårbudget och den efterföljande debatten kring den ekonomiska politiken har uppenbart inte satt några djupare spår i väljaropinionen.
Det har däremot fyrpartiuppgörelsen om regeringsmakten gjort. Och hittills är Socialdemokraterna den stora förloraren på överenskommelsen. Sedan uppgörelsen träffades i januari har partiet i SVT/Novus väljarbarometer backat från 31,8 till 26,4 procent. En minskning med hela 5,4 procentenheter.
Det här är förstås illavarslande för det största regeringspartiet. De politiska eftergifterna till Centerpartiet och Liberalerna har uppenbart skapat stor oro i de socialdemokratiska leden. Många socialdemokratiska väljare känner inte igen sig när partiet tvingas acceptera politiska förslag som man tidigare varit hårda motståndare till.
Det handlar sannolikt inte minst om eftergifterna att slopa värnskatten och att luckra upp arbetsrätten. Det här är ideologiskt laddade politiska förslag som skapar ilska bland kärnväljarna, och förvirring bland vanliga väljare.
För tidigt för kristermer
Även om det är för tidigt att prata om kris inom socialdemokratin finns en gnagande oro inom partiledningen att opinionsstödet ska fortsätta minska. Särskilt Vänsterpartiet tar ju varje tillfälle att angripa Socialdemokraterna för att hålla grytan av missnöje kokande. Det illustrerades tydligt i helgens partiledardebatt i SVT Agenda där Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt vid flera tillfällen gick till hårt angrepp på Löfven, som hade uppenbara problem att i sak försvara sig mot attackerna.
Socialdemokraterna tycks helt enkelt sakna en plan för hur väljarflykten ska stoppas. Partiets försök att lyfta fram högerextremismen och högernationalismen som det stora hotet mot demokratin både i Sverige och Europa kan tolkas som ett uttryck för ambitionen att försöka rättfärdiga de långtgående kompromisserna. Men om den kampanjen kommer att bita i opinionen är för tidigt att dra några slutsatser om. Det förutsätter ju att väljarna verkligen uppfattar demokratin som hotad, och det måste betraktas som högst oklart.
Sakpolitiskt bakbunden
Överenskommelsen om regeringsmakten bakbinder också Stefan Löfven sakpolitiskt. En stor del av det framtida budgetutrymmet är redan intecknat i fyrpartiuppgörelsen. För att ta nya politiska initiativ, som är budgetpåverkande, måste Löfven först förhandla med Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet. Det är alltså heller ingen okomplicerad väg att gå.
Just Liberalerna går fortsatt trögt i opinionen. Partiet tycks ha parkerat sig under riksdagsspärren och det finns inga som helst tecken på att en uppgång skulle kunna vara på gång.
När partiet snart samlas till extra landsmöte för att välja en ny partiledare finns alltså inte mycket som talar för att det blir någon klang och jubelföreställning. I stället står partiet vid fyraprocentsspärrens avgrund.
Å andra sidan kan Liberalerna söka viss tröst i exemplet Kristdemokraterna. Partiet var i stort sett uträknat under hela förra mandatperioden, men lyckades mirakulöst vända detta till en valframgång på bara några veckor i valrörelsens slutskede 2018.