Gripande: Polisen griper en person som misstänks för brott. Personen ska förhöras så snabbt som möjligt och då få reda på vad han eller hon är misstänkt för. En gripen kan hållas i sex timmar innan beslut om anhållande måste fattas.
Anhållande: En åklagare beslutar om anhållande. Skäl för att anhålla är bland annat att det bedöms finnas risk för att personen smiter, försvårar utredningen eller fortsätter att begå brott.
En anhållen kan sitta inlåst i tre dygn innan beslut om häktning måste fattas. Det finns två grader av brottsmisstanke – ”skäligen misstänkt” är den lägre graden och ”på sannolika skäl misstänkt” är den högre graden.
Häktning: Tingsrätten fattar beslut om häktning. Häktning får inte ske om det är uppenbart att straffet för brottet stannar vid böter. Skälen för häktning är samma som för anhållande.
Om personen är skäligen misstänkt begär åklagaren en veckas häktning, en så kallad utredningshäktning. Om yrkandet är på sannolika skäl misstänkt kan personen häktas i två veckor.
Huvudparterna vid en häktning är rättens ordförande, det vill säga domaren, åklagaren och försvararen. Åklagaren för samhällets talan om ansvar för brott och försvararen tar tillvara den anklagades intressen.
Om ett ärende bedöms som känsligt med hänvisning till utredningen eller den anklagades person kan domaren besluta att förhandlingen ska hållas bakom stängda dörrar, dvs utan insyn för allmänheten och journalister.
Efter häktningstidens utgång måste beslutet omprövas i domstol.
Häktningsbeslutet kan överklagas till hovrätten.
Åtal: Åklagaren gör sedan en bedömning om det finns tillräcklig grund för att väcka åtal. Anser åklagaren att grund för åtal saknas försätts personen på fri fot.
Rättegång: I brottsmål inleds processen i tingsrätten. Åklagaren lägger fram sin bevisning mot den åtalade och föreslår lämpligt straff. Den åtalades advokat har till uppgift att på bästa vis tillvarata sin klients intressen.
Tingsrätten bedömer om bevisningen mot den åtalade är tillräckligt stark samt beslutar om lämpligt straff (påföljd).
Efter tingsrätten beslutat om dom har parterna (åklagaren samt den åtalade och dennes advokat) möjlighet att överklaga domen till hovrätten.
Om hovrätten tar upp fallet och när dom fallit där är normalt sett
processen slut. I vissa fall kan dock fallet prövas även i Högsta domstolen (HD). HD tar endast upp fall som är av särskild betydelse.
När HD prövar ett fall brukar mediaofta rapportera om hur det kan få en prejudicerande effekt. Då menar man att HD:s utslag kommer att vara vägledande för landets tings- och hovrätter.
Rättegångsbalken reglerar hur en rättegång ska gå till. Målet är att rättegången ska gå snabbt och samtidigt innebära hög rättssäkerhet.
Thomas Larsson & Anders Svensson,
SVT Text & webb