Miranda Olofsson har i sin kandidatuppsats vid Umeå universitet, ”LKAB är en drake som ingen vill väcka”, undersökt hur samers rättigheter värderas mot statens i media, rapporterar Sameradion.
Hon har undersökt artiklar som har publicerats efter att LKAB tidigare i år berättat om de sällsynta jordartsmetallerna i Kiruna,
– Det jag främst kom fram till är att LKAB har större utrymme i riksmedia och därför större möjligheter att framföra sina åsikter och ståndpunkter än vad Gabna sameby har, säger hon.
Anders Lindberg, presschef på LKAB, håller dock inte med.
– Det har hänt väldigt mycket mer under året och blivit en annan balans, säger han.
Karin Kvarfordt Niia från Gabna Sameby om skillnaderna:
– Det blir en väldigt onyanserad bild av gruvverksamheten och bolagets framfart på samisk mark. LKAB sätter agendan och vi tvingas prata om det som intresserar dem.
Undersökt ordval
Studien har också undersökt aktörernas retorik och ordval.
– LKAB säger att de hoppas hitta en dialog där man använder ord som hoppas i stället för ska hitta en dialog vilket blir väldigt tydligt att de vill visa på ett ansvarstagande men de tar inte sitt ansvar och de framställer sitt handlade som det bästa, säger Miranda Olofsson.
Lindberg menar att det är ett måste att använda ordet ”hoppas”.
– Det står vi fast vid, när man pratar med en annan part så kan vi inte säga att vi ska hitta en lösning utan man måste vara ödmjuk och säga att man hoppas på det, säger han.