Jag sitter stel och förlamad i skolans aula när beskedet når oss niondeklassare. Vi i kören beordras gå upp för att sjunga en sång till dig. Ben darrar, tårarna rinner och tankarna snurrar. Du var ju en kompis som alltid hade varit med, vi hade gått i skolan ihop sedan första klass. Jag minns när du fick din lillebror och hur stolt du var, jag minns när du flyttade in till stan och jag minns att du alltid skrattade. Men nu var du borta, för alltid.  

I veckan har SVT Sápmi uppmärksammat Maxida Märaks framträdande i TV4s Så mycket bättre och de efterkommande samtalen kom bland annat att handla om självmord. Maxida Märak berättar om att ett stort antal av hennes vänner och bekanta tagit sina liv. I det hon berättar finns så mycket sorg och smärta. 

I detta nu finns ingen forskning och därmed ingen siffra som säger att självmord generellt är högre eller lägre inom det samiska samhället. Men det finns forskning från de senaste två decennierna som visar att antalet självmord bland renskötande yngre män är högre än bland svenska män i allmänhet. Och ska man se till landet i stort är det, enligt statistik från Karolinska Institutet, dubbelt så många män som tar sitt liv än kvinnor, år ut och år in. Men ska man se till statistiken så har antalet självmord på totalen minskat under en 30-årsperiod. Det är så klart positivt, men en nollvision måste väl ändå vara målet.  

Jag tänker på alla som valt att avsluta sitt liv, vet inte om att välja är rätt ord i sammanhanget, tvingats, inte sett, orkat med någon annan utväg eller lösning för att få stopp på smärtan. Jag tänker också på oss som blev kvar, vi som lever vidare. Vi som lever med frågan som gnager sig in och bränner sig fast. Kunde jag ha gjort något för att förhindra det?  

Och tillbaka i Aulan sjunger jag för dig…  

Bright eyes, burning like fire 

Bright eyes, how can you close and fail? 

How can the light that burned so brightly 

Suddenly burn so pale?