Vid bron över floden Meuse i den lilla staden Visé stoppades de av belgiska soldater i försvarsställning på andra sidan floden.
Få kan historien
Visé hundra år senare en stillsam liten stad. Bron, som sprängdes av försvararna 1914, är återuppbyggd. Men frågar man folk om de vet vad som hände här 1914, svarar de flesta som SVT frågar att de inte vet det – trots att det finns en liten utställning på stadens torg.
Spåren efter krigsutbrottet i Belgien är mycket tydligare några få mil bort: resterna av fortet Loncin utanför Liège ser ut som de gjort sedan den gigantiska explosionen 1914, då stora delar av fortet utplånades. En tysk granat från superkanonen ”Tjocka Berta”, en tung pjäs med 42 cm kaliber, slog ner ovanpå ammunitionsförrådet. Kratern är kvar än idag, liksom de aldrig framgrävda resterna av några hundra försvarare. Området är en begravningsplats.
Så som det ser ut i fortet Loncin skulle det bli längs större delen av västfronten 1914-18. Efter några få månader avstannade alla krigsrörelser. Ingen armé kunde bryta igenom fiendens front. Vapnen hade effektiviserats så mycket att det var nästan omöjligt att undgå att bli dödad eller skadad om man var oskyddad i terrängen. Istället hamrade arméerna på varandra med kanoner. Soldaterna fick huka i skyttegravar och skyddsrum.
Tyskarnas försök att besegra Frankrike 1914 stoppades, men när de tvangs avbryta såg de till att välja en bra försvarslinje. Den sträckte sig från belgiska kusten ner till schweiziska gränsen och skulle bli känd som Västfronten. Under fyra år försökte fransmän och britter bryta igenom denna försvarslinje, men försöken ledde bara till enorma förluster i människoliv. Först våren och sensommaren 1918 blev kriget åter mer rörligt. Då var USA med i kriget på de allierades sida och det amerikanska tillskottet i resurser avgjorde Tysklands nederlag.
”Ett självmord för Europa”
Historikern Luc de Vos i Leuven kallar kriget ”ett självmord” för Europa.
– Skulden för kriget kan fördelas på flera, det är inte bara Tysklands fel, säger han. Det finns också en viss brittisk skuld, en större fransk och en ännu större rysk skuld till krigsutbrottet. Man kan säga att skulden är kollektiv, säger han.
– De enda som klarade sig bra 1914-18 var de europeiska stater som var neutrala. De kunde sälja till alla de krigförande. Sverige, Schweiz, Holland, det gick bra ekonomiskt för alla dessa, säger han.
I östra Belgien sköt de invaderade tyskarna civila i samband med invasionen 1914. Tyska soldater som utsatts för beskjutning tog ut sin hämnd på den de kunde få tag i. Och detta skedde i ett land, som enligt historikern Luc de Vos, på många sätt varit tyskvänligt.
– Kungen var av tysk härkomst, han var gift med en bayersk prinsessa. Överklassen var katolskt sinnade och ogillade den franska republiken. Det regerande katolska partiet föredrog ett ”kristet tyskt” rike framför en fransk republik, säger Luc de Vos.
Propagandatriumf för de allierade
Under många årtionden efter första världskriget fanns sedan en stark antipati mot tyskar, förstärkt av ockupationen 1940-44. Övergreppen 1914 blev en propaganda-triumf för de västallierade som kraftigt överdrev vad som hade hänt.
– I det kollektiva minnet var detta mycket viktigt, säger de Vos. Det påverkade belgarnas beteende när Hitler invaderade landet 1940; de trodde att samma sak skulle ske. Men 1940 uppförde sig tyskarna helt annorlunda i Belgien, det förekom inga avrättningar av civila.
Och idag, finns det här kvar i medvetandet hos belgarna?
– Nej, svarar de Vos. Man kan väl säga att den allmänna utbildningsnivån är mycket bättre. En del vet också att vi i historien haft liknande problem med fransmännen.
I Liège finns historiker-kollegan Philippe Raxhon som ägnat mycket tid åt händelserna i sitt område 1914-18. Han säger att bearbetningen av händelserna 1914-18 har gjorts med hjälp av tyskarna.
– Historien är uppklarad på det sätt som vänner brukar göra sins emellan, i gott samarbete.