Opiumvallmon har odlats runt om i världen i tusentals år och lika länge har den använts för att förändra människors medvetande. För att framkalla eufori, avslappning och dämpa ångest, men framförallt för att lindra smärta.
Men man insåg också att den läkande kraften i plantans mjölksaft kom med ett pris. Giftet sitter som bekant i dosen och risken för beroende och plötslig död har alltid varit en del av historien kring de droger som utvinns ur växten.
Så än i dag. Samtidigt som opiumvallmon är nödvändig för att framställa några av våra viktigaste läkemedel, förknippas den också med död och misär. Den amerikanska opioidkrisen är ett utmärkt exempel.
Orubbad efterfrågan
Ändå står efterfrågan orubbad, både på lagliga och olagliga opioider. Och Afghanistan har gjort sitt för att mätta hungern. I dag återfinns över 80 procent av världens illegala opiumodlingar i landet, opium som i sin tur används för att producera en majoritet av världens heroin.
Det började 1979 när Sovjet invaderade Afghanistan. Motståndet krävde pengar och vapen, två saker som lätt kunde bytas mot opium. Och när grannländerna Iran och Pakistan förbjöd opiumodling stod fältet fritt. Plötsligt fanns ett djupt hål att fylla.
Och den afghanska opiumindustrin fortsatte att frodas även efter Sovjets reträtt och senare under 1990-talets inbördeskrig.
Men det var först efter USA:s invasion 2001 som resan mot dagens rekordnivåer inleddes på allvar. En resa som talibanerna har varit med på och som tjänat dem väl tack vare de skatter man tagit ut på den illegala handeln.
En handel man nu lovat att stoppa. Något man faktiskt lyckats med en gång tidigare.
En soppa av intressenter
Redan år 2000 förbjöd talibanerna opiumodling och produktionen sjönk rejält. Men det kostade. Missnöjet i landet var stort, vilket bidrog till det inhemska stöd de allierade fick under invasionen året efter.
Och i dag är ännu fler afghaner beroende av droghandeln – så frågan måste ställas: Varför skulle man lyckas den här gången?
En av många faktorer som talar emot är att den afghanska drogindustrin är en rörig historia. Den kontrolleras inte av en boss eller ett par starka karteller, som kan stänga av och sätta på kranen när de känner för det. Tvärtom. Det handlar om en soppa av intressenter, från fattiga jordbrukare via mäktiga krigsherrar till utländska narkotikasyndikat. Lägg där till geografin. Landet är stort, terrängen är oländig och möjligheterna att odla andra grödor få.
Men visst, låt oss leka med tanken att talibanerna lyckas.
Vinsterna är för stora
Eftersom efterfrågan fortfarande är stor kommer även ett lyckat förbud på sin höjd att innebära ett hack i skivan för den globala heroinmarknaden.
Någon annan kommer att ta över produktionen, precis som Afghanistan gjorde en gång i tiden. Vinsterna är helt enkelt för stora.
Det här brukar kallas ”ballongeffekten”, ett uttryck som används för att beskriva hur tröstlöst det kan vara att försöka utrota den illegal narkotikaproduktionen. Luften försvinner inte när man klämmer på ballongen, den flyttas bara.
På bordet finns också ett mörkare scenario.
Man kan tänka sig att det tillgångshål som en global heroinbrist kan orsaka mycket väl kan fyllas med starkare och dödligare preparat, till exempel fentanyl, en syntetisk opioid som kan tillverkas i labbmiljö och som starkt bidragit till den oerhörda mängd överdoser som drabbat framförallt USA det senaste årtiondet.