Hur ska man egentligen beskriva Belarus agerande i gränsbråket med EU? Minsk har slussat tusentals flyktingar till EU:s gräns där många sedan fastnat och flera har mist livet. Det enligt en uppsjö trovärdiga uppgifter även om Belarus till ingens förvåning förnekar det.

Är det här krig? Är det politisk påverkan? Är det något helt annat?

Lösningen på problemet har blivit det språkliga förledet ”hybrid-”. Officiella uttalanden beskriver främst ”hybridattacker” vilket i nyhetsrapportering sedan blivit ”hybridkrig”. I breda drag ska ordet fånga in gränslandet mellan ”krig” och ”obussigt beteende som inte är krig”. Till exempel cyberattacker, spionage, propaganda, lögner och mycket mer.

Eller, om man lägger ribban riktigt lågt, bara det där obussiga beteendet.

Det luddiga kriget

En del bedömare har grävt djupt i vad hybridkrig egentligen är. Några saker som – väldigt förenklat – framträder är:

1. Det har sällan, om någonsin, funnits krig som bara består av att folk skjuter på varandra. Propaganda, spionage, psykologi med mera har alltid förekommit. ”Hybridkrig” är alltså ingen ny typ.

2. När militära bedömare pratar om ”hybrid”-delen menar man i regel en del av ett krig där man också skjuter på varandra. När politiska ledare pratar om hybridkrig menar man i själva verket snarare ett alternativ till att skjuta på varandra när ett land vill klämma till ett annat.

3. Om man i själva verket menar något som inte når upp till vad vi anser vara krig så kanske man ska kalla det något annat. Eller kanske ännu hellre, se att makt kan utövas aggressivt länder emellan på många olika sätt. Sätt som flyter ihop, vilket gör själva maktutövningen viktigare.

Att lägga tid på det här kan verka som ett pedantiskt ordmärkeri, men orden vi använder formar också hur vi tolkar vår omvärld. Att dela upp konflikter i välordnade men falska kategorier innebär också att man riskerar förbereda sig på fel saker.

”Gerasimov-doktrinen”

Men en sak som hybridkrigssnacket faktiskt kan vara bra till är att förstå hur exempelvis Belarus, eller Ryssland, ser på relationen till väst. Och för att förklara varför man håller på som man gör.

För medan hybridkrig internationellt mest har använts för att beskriva hur Ryssland agerar, så handlar det från början om vad Ryssland anser att väst håller på med.

2013 höll ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov ett tal som sedan publicerades som en artikel. Där beskrev han en sorts total krigföring som blandar hårda och mjuka påtryckningsmedel.

Det hela kom att kallas ”Gerasimov-doktrinen”, trots att det inte är en doktrin och att Gerasimov förmodligen inte kom på den.

Poängen var inte att Ryssland kommit på ett nytt sätt att bedriva konstant krig. Det här sades vara något som väst redan höll på med (ett exempel var arabiska vårens uppror) och som Ryssland måste försvara sig emot.

Geopolitisk offerkofta

Ryssland och Belarus är förstås olika länder men världssynen förekommer hos båda. Belarus har nyligen sett massdemonstrationer, och Lukashenko pekade snabbt ut utländska makter som de verkligt ansvariga.

Tror man sig vara under angrepp så framstår det lätt som förnuftigt att slå tillbaka. Ser man världen som ett nollsummespel där man automatiskt vinner om ”motståndaren” förlorar och vice versa så ökar incitamenten.

På inget sätt handlar detta om att ta Putin, eller Lukasjenko, i försvar. Man behöver inte dela deras världsbild på en enda punkt. Däremot kan det förklara varför vissa länder försöker skada andra utan annan vinning:

Att man ser sig som det verkliga offret för hybridkrig, med en cynisk tillbaka-kaka som enda svar.