Mitt kvarter i Beirut är insvept i valaffischer där välsminkade kandidater blickar ned på väljarna. Men på affischerna finns många nya ansikten. Aldrig har så många oberoende kandidater deltagit i ett parlamentsval i Libanon. Och aldrig har så många kvinnor ställt upp i valet.
Dagens val skulle egentligen ha ägt rum för fem år sedan. I stället har det skjutits upp gång på gång. Bara det ett faktum som gör det lätt att förstå att Libanon är ett land som står inför stora utmaningar.
Alla talar om förändring
I ett land av politiska dynastier – där ett flertal parlamentskandidater är tredje generationen i samma familj – talar alla nu om förändring. Frågan är om det är en verklig förnyelse vi kommer att få se. Libanons politiska elit är i mycket densamma som när inbördeskriget som utspelade sig 1975-1990.
Flera av elitens medlemmar är krigsherrar som efter kriget satte på sig kostym och tågade in i parlamentet. Mot dem – och deras barn – står nu aktivister som föddes och växte upp under kriget. Många började engagera sig i politiken under sopkrisen för tre år sedan då demonstrationerna fyllde gatorna i Beirut.
Den frustration som fick människor att protestera under sopkrisen finns fortfarande kvar – och det gör även soporna. De stinkande högar som då svämmade över Beiruts gator har idag grävts ned i vad som bara är en tillfällig lösning.
Hizbollahs roll
Bedömare ser det som troligt att shiamuslimska Hizbollah kommer att vinna fler platser i parlamentet. Det kan komplicera Libanons relation till USA och Europa. Hizbollah som terrorstämplats av USA har sänt tusentals stridande till Syrien där de slåss på president Bashar al Assads sida.
Rekordmånga kvinnor
Att en tiondel av parlamentskandidaterna är kvinnor låter kanske inte som någon sensation. Men Libanon är ett av de länder i världen som har lägst andel kvinnor i politiken. Även om majoriteten av de över hundra kvinnliga kandidaterna har små chanser att komma in i parlamentet så betyder deras deltagande en press på det politiska etablissemanget att inkludera kvinnor.
På flera husfasader i Beirut sitter valaffischerna så tätt att de klistrats kant i kant. Mina ögon fastnar på en med budskapet ”Saker kommer inte att förändrats”. Jag går närmare och ser att ordet ”inte” strukits över.