”Förlusten av rädsla” och ”känslan att allt var möjligt”. Så beskriver många unga i Mellanöstern revolterna under den arabiska våren.
På torsdag har tio år gått sedan grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv framför stadshuset i Sidi Bouzid i Tunisien i en förtvivlad protest mot fattigdom och myndighetsövergrepp.
Många kände igen sig i Bouazizis situation.
Protesterna som följde spred sig snabbt utanför landets gränser och skakade om diktaturer i hela Mellanöstern och Nordafrika. Tio dagar efter Bouazizis död gav Tunisiens diktator Ben Ali upp och flydde till Saudiarabien.
I dag har drömmarna om frihet och politisk förändring krossats på många håll. Bara i Tunisien – där allting började – har demokrati införts.
Egypten nästa
Revolterna hade många orsaker, men en gemensam drivkraft var kraven på arbete och mänskliga rättigheter. Trots skarpa varningar från regimen tågade tiotusentals demonstranter till Tahrirtorget i Egyptens huvudstad Kairo den 25 januari 2011. De möttes av tårgas och vattenkanoner. Men en ny känsla hade infunnit sig.
”Efter det som hänt i Tunisien hade en mur av rädsla rivits ned. Plötsligt kändes det som att allting var möjligt” säger Heba Morayef som deltog i protesterna. Slagordet ”Folket vill att regimen ska falla” riktades mot den 82-årige diktatorn Hosny Mubarak som styrt arabvärldens folkrikaste land med järnhand i 30 år.
”Utomhusfängelse för oliktänkande”
I dag styrs Egypten av landets tidigare armechef Abdelfattah el-Sisi. Heba Morayef är numera Mellanösternchef för Amnesty International, som i en rapport liknat situationen i Egypten i dag vid ”ett utomhusfängelse för oliktänkande”. 60 000 egyptier har fängslats av politiska skäl sedan Mubarak störtades.
Drömmar blev till mardrömmar
I Syrien och Jemen förvandlades frihetsdrömmarna till mardrömmar.
Krigen har kostat oräkneliga liv, förstört städer och tvingat miljoner människor på flykt. En tredjedel av Syriens invånare – sju miljoner människor – har lämnat sitt hemland. De flesta lever i dag i stora flyktingläger i Turkiet, Jordanien och Libanon. Precis som Syrien så har Jemen och Libyen blivit spelplatser för andra staters proxykrig.
Vändpunkt
Men även om den mur av rädsla som revs för tio år sedan i dag är tillbaka på många håll, så innebar protestvågen en vändpunkt.
En generation av unga gjorde sina röster hörda. Flera av revolterna leddes av studenter och andra ungdomar som var frustrerade över korruption, arbetslöshet och bristen på möjligheter att skapa sig ett liv.
Kvinnor stiger fram
Tidigare hade politik i Mellanöstern främst varit något som avhandlats av äldre män, men nu tog kvinnor ledande roller i protesterna. Under de senaste tio åren har andelen kvinnor i parlamenten ökat något i Tunisien, Bahrain, Egypten och Libanon.
Kvinnors rättigheter är eftersatta i hela Mellanöstern och Nordafrika – men i dag tar kvinnor i till exempel Egypten och Tunisien ställning mot kvinnoförtryck och orättvisor på ett sätt som inte skedde innan.
Ny protestvåg
Den så kallade arabiska våren har dödförklarats många gånger under de tio år som gått. Men när en ny protestvåg under förra året svepte över Algeriet, Libanon, Irak och Sudan lät demonstranternas krav till stor del som ett eko från 2011.
Missnöje med korrupta ledarskap, maktmissbruk och ekonomiskt vanstyre är inte någonting som försvinner när själva orsaken till frustrationen lever kvar.