I varje krig frestas utomstående betraktare att svepande kategorisera parterna i offer och förövare, onda och goda. Men krigets verklighet är mer komplext, med både övergrepp och lidande på båda sidor.
Armenierna har lätt att vinna sympatier i västerländska mediers ögon, en kristen nation och en stapplande demokrati med en vältalig diaspora över hela världen.
Shiamuslimska Azerbajdzjan, som styrs med järnhand av familjedynastin Aliyev, har svårt att vinna samma medkänsla.
Men för krigets offer gör det ingen skillnad. Den som förlorat en familjemedlem eller fördrivits från sitt hem känner samma brutala smärta, oavsett om de är azerer eller armenier.
Och lidandet var stort på den azeriska sidan under det förra kriget mellan 1988 och 1994, vilket bäddade för den djupa hämndlystnad som kommer upp till ytan nu.
”Orsakade ett oöverkomligt trauma”
Båda sidor led stora förluster, tusentals dog och många drevs på flykt. Uppskattningsvis 360 000 armenier och 600 000 azerier fördrevs från sina hem och blev internflyktingar i vardera länder, enligt FN. Azerbajdzjan förlorade en betydande del av sitt territorium vilket orsakade ett oöverkomligt trauma som nation.
Nu, 26 år senare, är rollerna ombytta. Efter sex veckors intensiva strider är det Armenien som tvingats kapitulera under förnedrande former.
Det forna lidandet utgör själva bränslet i Azerbajdzjans segeryra. På gatorna i Azerbajdzjans huvudstad Baku känner glädjen inga gränser, trots att många azeriska soldater har fått sätta livet till (exakt hur många vet vi inte eftersom Azerbajdzjan inte redovisat någon siffra). Att få se fienden besegrad är en långlivad dröm som går i uppfyllelse.
I Azerbajdzjan uppfattas krigssegern helt enkelt som att rättvisa nu är skipad. Att det skett med våld är det få som har invändningar emot. Minnet lever ännu kvar av hur de en gång tvingades på knä av fiendes våld, när armenierna hade krigslyckan på sin sida.
Man ska också komma ihåg att Azerbajdzjan är långtifrån ett fritt samhälle. Medierna styrs hårt av makten. Fienden demoniseras och den egna sidans övergrepp mot de andra förtigs. Visserligen ser det likadant ut i armeniska medierna, med skillnaden att det där är möjligt att kritisera den egna regeringen.
En mindre hämndlysten inställning
Bland en del intellektuella i Azerbajdzjan kan man se en något mindre hämndlysten inställning. Många resonerar att om bara armenierna inte varit så tjurskalliga i fredsförhandlingarna så hade det varit möjligt att komma fram till samma fredsuppgörelse som nu, fast utan blodspillan.
I början på 2000-talet var parterna faktiskt nära att nå en fredsuppgörelse vid förhandlingsbordet. Villkoren liknade i stora drag det som vi ser i dag, det vill säga att Armenien får behålla den omstridda enklaven Nagorno-Karabach men måste lämna över omkringliggande områden till Azerbajdzjan.
Oavsett vem som bär skulden är det i alla fall uppenbart att decennier av fredsförhandlingar misslyckades. För azerierna har sex veckors krig uppnått ett resultat som är minst lika tillfredställande.
Men hoppet om en bestående fred är en helt annan femma. Det senaste kriget har bara ökat insatserna i hämndspiralen, även om azerierna just nu känner lättnad och glädje.