Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Hussein Nasser är en av de frivilliga som har tagit sig till Beirut för att hjälpa till. Foto: SVT

Krönika: ”Hoppet i en stad där de döda inte vilar”

Uppdaterad
Publicerad
KRÖNIKA ·

Det är något med ljudet. Beirut brukar vara en livlig stad, med tutande bilar, bilande byggjobbare och hetsig trafik. Men fortfarande snart två veckor efter explosionen är Beirut tystare. Volymen på moskeutrop och kyrkklockor har skruvats ned. Ett envist klirrande dröjer sig kvar, som en matta över alla andra ljud. Det är krasandet från glassplitter som sopas ihop.

Stina Blomgren

Mellanösternkorrespondent

Esraa är en av dem som sopar. Vi följer henne genom de trasiga bostadskvarteren nära Beiruts hamn. Här saknar många hus väggar och fönster. En blå gymnastiksko och en dammig docka ligger i en hög av grus och tegel.

Över en det som en gång var en balkong två våningar upp dinglar en strykbräda och berättar om en vardag som inte längre finns. Men här går just nu hundratals – om inte tusentals- frivilliga från hus till hus med kvastar och spadar.

De fraktar undan rasmassor, torkar blod från trappräcken, bär ut dörrar som blåsts ut. De delar ut matpaket och vattenflaskor och ger enklare sjukvård. De kommer från hela Libanon och de banar sin väg genom dammet varje dag i sina gula, blå och röda plasthjälmar. De är hoppet.

”De gjorde det där”

Esraa är sjuksköterskestudent från staden Saida i söder. Själv befann hon sig i bergen klockan 18.08 förra tisdagen när något som liknade en jordbävning fick marken att skaka under henne. På TV såg hon det röda rökmolnet och den svampliknande explosionen. Samma kväll åkte till hon närmaste sjukhus och gav blod.

Nästa dag satt hon på en buss till Beirut tillsammans med ett tjugotal av sina klasskompisar. Och sedan dess har hon varit en del av röjningsarbetet. När jag frågar om det inte är regeringen som borde leda röjningsarbetet pekar hon mot hamnen några hundra meter bort. Den 43 meter djupa kratern är så stor att den kan ses från rymden. ”De gjorde det där” säger hon och ler snett. ” Vi gör det här.”

Explosionen öppnade gravar

På kyrkogården i hamnkvarteret får inte ens de döda vila. Explosionen har öppnat gravar, och delar av kistor skymtar i bråten. En man vars mor dog i rasmassorna drar djupt efter andan. ”Vi överlevde inbördeskriget bara för att dö i en idiotisk explosion, för att någon inte gjorde sitt jobb”.

200 liv är borta. En hamn är borta. Libanon befann sig redan i en akut ekonomisk kris när explosionen inträffade och det är tydligt att landet inte kommer att klara uppbyggnaden på egen hand. 

”Samtalet stannar av, någon tar ett steg bakåt”

Men det är något med ljuden här i Beirut nu. Och det är något med människors öron, som så nyligen upplevde en av världshistoriens kraftigaste expliosioner. Under en intervju hörs plötsligt ett vrålande som av en motor någonstans i kvarteret. Samtalet stannar av, någon tar ett steg bakåt, blickar flackar. ”Var det där ett bombplan?”

För en bråkdel av en sekund är vi tillbaka i smällens ovisshet och kaos. Men även om chocken dröjer kvar, så har den redan börjat blekna. De många frivilliga ger hopp i en stad som än en gång försöker resa sig. 

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.