Att avstå från att föda ett barn är den enskilt största klimatinsatsen en person kan göra, långt större än att sluta flyga eller sluta äta kött. Varje ofödd individ innebär mindre press på planeten. Allt enligt en studie av forskarna Kimberly Nichols och Seth Wynes vid Lunds universitet och University of Vancouver.
De bygger sin analys på att varje person i väst genererar i genomsnitt 58,6 ton koldioxid per år (det inkluderar inte bara individuella utsläpp utan också individens andel av samhällets utsläpp).
De rekommenderar också att man ger upp bilen, undviker flygresor och äter vegetariskt men betonar att det är små åtgärder jämfört med att avstå från att sätta ett barn till världen. Det är exempel på extrema, individualistiska lösningar trots att klimatkrisen i högsta grad är en kollektiv kris. I en tid av individualism och konsumtionskultur läggs alltmer av ansvaret för klimatkrisen på privatpersoners axlar.
Skapar stor debatt
Nichols och Wynes studie från 2017 har fått stor spridning efter att vi haft den varmaste sommaren sedan mätningarna inleddes, med supervärme, till rekordstora skogsbränder i Kalifornien, extremhetta i Mellanöstern, Sydeuropa och Sverige som drabbats av torka och missväxt med långtgående konsekvenser för livsmedelsförsörjningen.
Klimatförändringarna förstärker de naturliga vädermönstren som riskerar att bli extrema och brytpunkter med oöverblickbara konsekvenser. Och det är i spåren av det extrema vädret som extrema politiska lösningar förs fram.
Argumentet att föda färre barn skapar stor debatt i främst Storbritannien och USA. En amerikansk familj som avstår från att skaffa ett barn till bidrar till en lika stor koldioxidminskning som om 684 tonåringar skulle ägna sig storskalig återvinning livet ut. Den brittiska organisationen ”Population Matters” arbetar aktivt för att vi ska skaffa oss mindre familjer och menar att länder i väst måste föregå med gott exempel för att utvecklingsländer ska gå med på att begränsa sitt barnafödande. Ett barn i USA kommer i sin livstid att släppa ut 160 gånger mer koldioxid än ett barn i Niger, lyder ett av argumenten på organisationens hemsida.
Just nu turnerar en teaterföreställning i Storbritannien med namnet ”No Kids” som också problematiserar barnafödande, och surrogatföräldraskap, ur ett miljöperspektiv. I en intervju i tidningen The Independent säger en av regissörerna, George Mann, att ”Jag förstår inte varför det skulle vara oetiskt att fråga hur folk tänker när de skaffar sig ett fjärde barn. Om många avstod skulle det ha en väsentlig positiv klimatpåverkan”.
Invändningarna har inte låtit vänta på sig, att ge människor skuldkänslor för de föder barn är orimligt, menar kritiker och de mest drastiska motargumenten är att man då lika gärna kan uppmana människor till självmord- av klimatskäl.
”Individers livsval löser inte krisen”
Människors miljöval gör skillnad. Om vi alla avstod från en flygresa om året, återvinner och tar cykeln till jobbet så minskar klimatavtrycket. Dessutom sänder det en signal till politikerna att människor är engagerade i klimatfrågan och beredda till livsstilsförändringar. Det i sin tur ger politiker argument att fatta politiska beslut.
Men individers livsval kan aldrig lösa klimatkrisen. För att det ska ske krävs enorma samhällsförändringar, att samtliga 200 länder samarbetar i ett starkt FN, och där politiker och näringsliv drar åt samma håll, säger professor Johan Rockström till SVT. Till exempel så kommer 45 procent av världens koldioxidutsläpp från kolkraftverk, ett faktum som privatpersoner har litet inflytande över. Köttkonsumtion och flygresor som blivit en del av privatpersoners moraliska klimatbeslut, svarar också för en mindre del av de globala utsläppen.
Att i ett sådant läge fokusera på vad individer kan göra i en tid som kräver stora systemskiften illustrerar klimatdebattens stora problem.
Det finns aktörer som tjänar på att klimatkrisen individualiseras, att debatten handlar om att människor inte ska skaffa barn eller sluta flyga. Dit hör de som får statliga subventioner för fossil energi. Dit hör företag inom jordbruksindustrin, gruvnäringen, båttrafik, flyget, energisektorn och byggbranschen. En del företag i dessa branscher går före och menar att hållbarhet och vinstintressen inte längre är varandras fiender.
Men andra avvaktar skarpare politiska signaler, som att bensindrivna bilar ska förbjudas, ett beslut som Norge och Nederländerna förbereder till 2025.
Mittemellan privatpersoners moraliska ångest och företagen står politikerna, som enligt en enig forskarkår är långt ifrån att fatta de långtgående politiska beslut som krävs för att rädda planeten under en tvågradig uppvärmning.