Här i Washington har många skolor varit stängda i många månader. Det skapar tomrum och ensamhet. Inte ens när snön plötsligt faller och vi får en fyra centimeter tung snösmocka ser jag några barn leka utomhus.
Inga snöbollskrig, inga snölyktor som byggs. Pulkorna är orörda.
Visst de har hemundervisning och behöver fokusera på läxor och skolan, men ljuset och gemenskapen då? Leken?
Har inte råd med internet
Runt om i USA ser barnens vardag lite olika ut. När vi besökte Austin i Texas fanns det ett akut problem bland de fattiga familjerna: avsaknaden av internet. Nyckeln till att kunna följa lärarens mattelektion var en bra uppkoppling.
Det här var inte ett litet problem för några få – tvärtom. Nästan var sjätte barn i USA lever i familjer utan internet. Pengarna räcker inte till för det som många andra tar för givet. Lösningen i Austin blev att de plötsligt oanvända skolbussarna tankades upp och utrustades med kraftiga trådlösa routrar som kördes ut till de utsatta områdena.
För 13-årige Devin blev den här hjälpen helt avgörande för hans studier och stora framtidsplaner. Mellan sju på morgonen och halv fyra på eftermiddagen hade han den där avgörande kontakten med sin skola. Ändå fanns en ständig oro hos Devin: om bussen verkligen skulle dyka upp följande morgon. Under vårt möte talade han ofta om hur viktigt det var för honom att fortsätta att hålla uppe betygen. Han ska barabli den första i familjen som studerar på universitet.
Saknar sin klass
Men pandemin tär förstås också i de välmående områdena som Jupiter i Florida. Där mötte vi 6-åriga Kennedy som hade ”lyxen” att alltid ha en förälder hemma som kunde hjälpa henne med läxor och de interaktiva lektionerna.
Men videomöten är tråkiga och avskalade. 6-åringen tyckte det var jobbigt att inte kunna se sina kamrater, att inte få krama eller möta sin fröken. Hon var urless på att sitta framför datorn och bara längtade tillbaka till klassrummet som visserligen bara låg fem minuter bort, men mitt i en pandemi är avståndet ändå avgrundsdjupt.
Hennes mamma Laura jobbar med mental ohälsa bland barn och såg de där tecknen, hon ställts inför så många gånger, nu även hos sin egen dotter. När skolgången, för en tid sedan, kunde återupptas men på eget ansvar, valde familjen att låta Kennedy sätta sig på skolbussen igen. Trots riskerna. Och vi följde lilla Kennedy under en av hennes första riktiga skoldagar och fick se henne rusa in genom de tunga skolportarna.
12-åriga Hayden orkade inte
Ingen är opåverkad av det som hänt det senaste året. Lite, eller ingenting, är som förr. De flesta av oss har ändå hittills haft en ofattbar tur. Tyvärr gäller det inte alla.
Vi hann aldrig träffa Hayden. Han var en sportintresserad och ivrig 12-åring som inte orkade längre. Det var svårt och märkligt att besöka en ung pojkes grav. Och pappa Brad måste ni bara lyssna till. Vi fick avbryta intervjun vid flera tillfällen.
Brad var stark, men tårarna kom ofta. Han har någonting viktigt att berätta för oss. Trots mörkret som nu vilar över den lilla familjen, så försöker Brad att få alla oss andra föräldrar att stanna upp.
Det viktigaste han vill få oss att tänka på sammanfattar situationen för barnen som förlorat mycket av det normala kring dem: ”Det här är inget extra långt sommarlov för våra barn, som många försöker påstå. Det här är en påtvingad farlig isolering”.