Hans huvud stack ut ur den svarta likpåsen. Kvar på var hans svarta mössa av ett känt sportmärke. Jag kommer nog aldrig kunna se den loggan igen, utan att tänka på honom.

Hela Butja i Ukraina är en enda stor brottsplats. Under jordytan under ens fötter vilar fasansfulla berättelser. De ligger inte där för en sista vila, utan som ett försök till att sopa undan spår. Spår till ett grymt kapitel i krigets Ukraina. I Europas historia.

”Mänskligt skit överallt”

Butja luktar död, krut och bränt. Men också avföring. Fotograf Johannes Tolf och jag var tillsammans med Tetiana när hon såg hur hennes verksamhet hade vänts upp och ner på.

Vanliga kontorsrum hade använts som toaletter. Det var högar av mänskligt skit överallt. Både bildligt och bokstavligt. Byggnaden hade använts av ryska soldater som en tillfällig bas.

Röran var ofattbar och Tetiana fick nog efter att ha inspekterat den tredje våningen av byggnaden. Fler fanns. Men innan hon lämnade började hon vattna de uttorkade växterna som fanns lite överallt. Hon kunde inte stå ut med att se dem så.

Bårhusen mäktar inte med

I Butja är man förkrossad, förskräckt och förbannad. Vlads ögon hade svartnat. Hela hans själ kändes arg. Från att varit en tatuerare till att nu dagligen stoppa lemlästade kroppar i svarta likpåsar. För att sen låta dem ligga kvar på en gräsmatta under natten, eller kanske även längre, för att bårhusen är överfulla. Så mycket död finns det i Butja att bårhusen inte mäktar med.

Det var bakom Vlad jag skymtade huvudet med mössan på. Vem han var, vad han hette eller vad som hände honom kommer vi kanske aldrig få veta.

Men hans kropp ska nu obduceras, tillsammans med de andra liken som låg intill honom på gräsmattan. Kanske blir han en av de hundratals som kommer att bli en del av bevisföringen om att krigsbrott har skett där under veckorna ryska trupper belägrade orten. Och det är bara från Butja.