– Jag skulle just gå och lägga mig igen när det kom ett skalv och jag ramlade ner från sängen. När jag slog in dörren satt min bror på sängen och taket höll på att rasa ner i huvudet på honom. Jag drog bort honom från sängen, sen ramlade taket ner. Jag räddade livet på min bror, berättar hon. 

Den lilla byn Illica ligger strax utanför Accumoli. Det var ett 30-tal hus vackert belägna med utsikt över en grönskande dalgång. I ungefär hälften av husen bodde det människor året runt, resten var sommarhus.  

Chiara och hennes bror var som vanligt här och hälsade på farmor och farfar på sommarlovet. 

Nu är det mest bråte kvar av många hus. De mer nybyggda eller nyrenoverade har klarat sig hyfsat. Fem människor dog i Illica natten till den 24 augusti. 

– Vi kommer aldrig glömma den där natten. Aldrig. Vi frös, vi grät, vi skrek ut namnen på de människor som inte fanns längre, berättar Chiara. 

Saknar försäkring

Nu bor farföräldrarna med Chiara och hennes familj i Rom på obestämd tid. Andra har inte samma möjlighet och får bo i ett tältläger som satts upp i byns utkant. Än så länge går det bra, men vintrarna är kalla här uppe i bergen. De hoppas att barackbostäder kommer snabbt och är helt beroende av statligt stöd. Ingen i byn är försäkrade mot jordbävningar, premien är alldeles för dyr här i riskzonen.

– För ett sånt här hus skulle man behöva betala 5-6.000 euro om året. På tio år skulle man ju få ihop till ett nytt hus, säger Enrico Carosi, Chiaras pappa. 

De boende vi pratar med är fast beslutna att bygga upp Illica igen, de älskar verkligen byn. Här är alla som en familj, de får avkoppling och svalka. Här är livet lite lättare. Grannar hjälper varandra, barnen kan leka fritt. 

Jag undrar om de inte är rädda, har de aldrig funderat på att lämna det här området? 

– Nej, jag har bott här hela mitt liv. Jag har varit med om tre skalv. Vi är vana, säger Franco Micozzi, en av dem som bor i tält nu, och fortsätter: 

– Jag var förberedd. Jag har alltid en liten väska packad med mobiltelefon, strumpor, kalsonger och så där. När det skakade till så tog jag bara väskan och sprang ut. 

Det enda som kan få Franco att flytta är om dottern måste börja i en ny skola någon annanstans. Men myndigheterna har lovat att en provisorisk barackskola ska stå färdig i Amatrice lagom till skolstart den 12 september. 

Låga förhoppningar 

Många här pratar om det senaste stora skalvet, i närliggande l'Aquila 2009. Då byggdes hela bostadsområden med baracker som var tänkta att vara provisoriska. Många bor i dem än i dag och de beskrivs som slumområden.  

Återuppbyggnaden av den gamla stadskärnan har gått långsamt. Och ingen här hyser något större hopp om att det skulle gå snabbare den här gången. 

– Så är det här i Italien, pengarna hamnar alltid i fel fickor, säger Enrico Carosi. 

Han står med sin dotter Chiara framför det gapande hålet i farföräldrarnas hus. Man ser rakt in i köket. Bråte, en färgglad tekanna. Hålet blev flyktvägen ut när dörrar och fönster blockerats. Han är stolt och tacksam för att hon räddade hans son. Och för att han själv inte var där när det hände. 

– Ser du där taket rasat in? Där brukar mina föräldrar bo. Om de hade varit här hade de blivit mosade, de hade dött, säger Chiara. 

– Men nu är vi alla här älskling. Vi är här, säger Enrico och kramar om sin dotter.