Jag har varit i Bangladesh flera gånger och ständigt sökt upp och försökt dokumentera hur kvinnorna, för det är mestadels kvinnor och barn som jobbar på de här fabrikerna, har det.

Trots stora intentioner och försök till små förbättringar, så händer inga omvälvande saker. Kanske är det inte så konstigt. Det är ett system som driver runt sig själv. De utländska företagen kommer till Bangladesh för att arbetskraften är billig och duktig och för att regeringen där försöker satsa på en infrastruktur som fungerar för företagen.

Inte ens dubblering räcker

Vissa företag försöker trycka på den bangladeshiska regeringen för att få till högre minimilöner och de har lyckats till viss del. Men lönerna är fortfarande så skrämmande låga att inte ens dubbleringar av lönen eller dubblade igen kan komma upp till någon så när okej lön att lyckas leva på för en familj.

Så även om fabrikerna renoveras, säkerhetsutrustning sätts in, brandskydd installeras och så vidare, så fortsätter arbetarna på fabrikerna att leva under miserabla förhållanden. Och då har jag inte räknat med alla de företag som inte kräver säkerhetsregler vid fabrikerna, och struntar i sånt som brandskydd. För det är ju delvis på grund av de låga lönerna som företagen finns där.

Se SVT:s Lena Schermans reportage från textilindustrin i Dhaka från april 2012.