– Jag kommer aldrig glömma kistorna i Lampedusa. Det sa både EU-kommissionär Cecilia Malmström, med ansvar för flyktingfrågor, och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barosso när de besökte Lampedusa i veckan.
Jag var själv där för en vecka sedan. Det innebar nya starka upplevelser för oss, kanske särskilt av invånarna på ön, som trots återkommande ”flyktinginvasioner” – som den del skulle uttrycka det – de senaste åren, samlats i stora skaror i kyrkan och i en procession därifrån ned till hamnen för att hedra de många döda som flutit i land vid deras kust.
”Uselt mottagande”
Vi fick inte träffa de överlevande. De befann sig bakom galler, på det överbefolkade flyktingcentret där många tvingades övernatta utomhus, trots att det tidvis regnade.
Utanför centret mötte vi öns färgstarka, kvinnliga borgmästare, vred framförallt på sin egen regering som ”tillät detta skamligt usla flyktingmottagande” och vars lagar hotade de överlevande med domar för ”illegal invandring”: detta samtidigt som landets premiärminister föreslagit att de döda skulle betraktas som italienare.
I hamnen låg båtkyrkorgården kvar, precis som under mina tidigare möten på Lampedusa. Kyrkogården med färgglada båtarna med arabisk skrift som travats på varandra. Slitna fiskebåtar i mer eller mindre dåligt skick som konfiskerats för att föras bort och destrueras av den italienska staten.
Båtarna dödsfällor
De konfiskerade båtarna skulle verka avskräckande för flyktingsmugglarna, men innebar i praktiken dyrare överfärder för passagerarna, alternativt att flyktingsmugglarna ansåg sig tvungna att ta fler passagerare.
Framförallt innebar det att de båtar med vilka man ordnade överfarterna med var i sådant skick att ägarna skulle kunna avvara dom. Det vill säga att de i själva verket utgjorde dödsfällor, som flera gånger skickade unga hoppfulla emigranter till en säker död.
Lampedusa, en kal ö, utslängd i Medelhavet, mitt emellan Afrika och Europa. Hit fick vi se de unga tunisierna anlända efter en revolution som också innebar lättnader i de kontroller av sjöfarten som den tidigare auktoritära regimen infört efter önskemål från EU. Deras ansikten andades på samma gång skräck och lättnad. Skräcken, skulle vi förstå, handlade om överfärderna.
Brännmärkt av Berlusconi
Hit har också många av de afrikaner som försökt ta sig till Europa kommit efter strapatsrika resor genom det ökenartade Sahelområdet. Ofta har de slängts in i överfulla förvar med bristande hygieniska förhållanden på Lampedusa, för att sedan släppas fria på det italienska fastlandet.
Den Berlusconi-ledda regeringen brännmärkte invandringen som han också tillät att man släppte många av migranterna fria för att tillfredställa de syditalienska storjordbrukarnas behov av lättillgänglig och billig arbetskraft.
Förbindelserna från det italienska fastlandet till Lampedusa är få, vädret i farvattnen kring ön skiftande, från vackraste sommarväder till storm och oväder på några minuter.
I överlastade båtar av dålig kvalité, där många av passagerarna saknade simkunskaper, har det många gånger inneburit tragedier. Tragedier som ofta pågått i tysthet, långt ifrån EU-medborgarnas vardag.
Om EU-topparnas upplevelser kommer leda till en förändrad syn på flyktingströmmarna från andra sidan medelhavet återstår att se.