Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Den flera timmar långa skoterresan sker nästan på barmark och tär på krafterna. Foto: SVT

Krönika: ”En kultur, ett språk och ett sätt att leva går i graven”

Uppdaterad
Publicerad
KRÖNIKA ·

Under sin resa i de renskötande nentserna område i ryska Arktis reflekterar Bert Sundström hur det ska gå för de nentser som finns kvar. Alla kvinnor och de flesta män har övergett nomadlivet och bor nu i den lilla byn. ”Finns ni kvar om femtio år?”, frågar han en av dem han möter. 

Bert Sundström

Bert Sundström

Korrespondent Ryssland

I december brukade det vara minst tio grader kallt i de renskötande nentserna område i ryska Arktis. I år är det långt varmare. Skönt, men det betyder också att isen knappt har lagt sig på floden och att snötäcket bara är centimetertjockt. Vad det betyder inser jag inte förrän vår resa till nentsernas land börjar.

Det är runt sex mil längs floden Petjora från regionens storstad Narjan-Mar (tjugofem tusen invånare) till nentsernas lilla by Nelmin-Nos. Normalt åker man snöskoter dit, men nu håller inte isen, så det blir en sorts svävare i stället.

Efter en dryg timme i beckmörker med hjärtat i halsgropen över knagglig is och öppet vatten är vi framme och byter till snöskotrar.

– Håll i dig ordentligt nu, säger min förare.

– Visst, säger jag, utan att förstå vad som väntar.

Det nästan är barmark och snöskotern studsar upp och ner, vinglar fram och tillbaka och riskerar ofta att välta. Vid sätet på min plats bakom föraren finns ett par handtag. Jag håller i mig så knogarna vitnar. Två gånger kör vi omkull.

Till sist kommer vi fram till platsen där nentserna samlar sina renar. Inne i deras ”tjum”, ett sorts stort tält rest på grova trädgrenar, är det varmt. Renfällarna är mjuka och sköna. Vår renskötarbekant skär grova skivor av rått renkött som han doppar i färskt renblod och låter sig väl smaka. Min fotograf, Anton Koposov, äter också. Jag hoppar över blodet.

På kvällen sitter vi nära kaminen ock svettas. Nu stekt renkött. Bättre, tycker jag nog. Men hur ska det går för nentserna? Det finns inte så många tusen kvar. Alla kvinnor och de flesta män har övergett nomadlivet och bor nu i den lilla byn. Där finns en skola, elektricitet och mobilnät. Men varken rinnande vatten eller avlopp.

Den mest pratsamme av nentserna heter Gregorij Alijev. Precis som de andra i ”tjuman” talar han oftast inte sitt eget språk (nentsiska) utan ryska, också med sina kamrater.

– Vad tror du om ert folks framtid. Finns ni kvar om femtio år?

– Vårt sätt att leva och vår kultur är borta om tio år, svarar han.

Jag blir vemodig. En kultur, ett språk och ett sätt att leva går i graven. Å andra sidan: många av de barn som idag föds i nentsernas land vill nog också leva ungefär som jag.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.

Ett förändrat klimat

Mer i ämnet