En maktkamp mellan Kina och USA

Uppdaterad
Publicerad

Bo Inge Andersson

Utrikeskommentator

Maktkampen om Sydkinesiska havet, ett av världens viktigaste farvatten, är inte avgjord i och med Permanenta skiljedomstolens beslut. Konflikten fortsätter. För USA är det en fråga om havens frihet – men Kina ser det som ett försök att inkräkta på Kinas suveränitet.

Från Västeuropas horisont har konflikten om Sydkinesiska havet varit en avlägsen konflikt, skuggad av en rad hemmaproblem. Men globalt sett är detta en mycket allvarlig konflikt där både Kina och USA kan utöka sina militära aktiviteter.

Kina ser konflikten som en asiatisk angelägenhet. De asiatiska grannländer som tvistar med Kina om territorium i Sydkinesiska havet ska tala direkt med Kina och lösa problemet, anser Kina. Men Kina har genom sin storlek och makt större militära och ekonomiska resurser att tvinga igenom sin linje. Grannländerna är ganska små och ganska svaga jämfört med det stora Kina.

Första gången

En liknande konflikt finns också i Östkinesiska havet med bland annat Japan. I båda fallen är det även USA-allierade stater som är indragna i konflikten.

Filippinerna har nu för första gången låtit frågan om hur man ska se på Kinas krav gå vidare till en domstol för avgörande.

Men Kina godtar inte detta. Kina kommer inte att godta domstolens beslut. Man hävdar att domstolen har uttalat sig om något som rör Kinas suveränitet, vilket domstolen inte har rätt att göra. Frågan är vad omvärlden kan göra åt att Kina struntar i domen.

Kina är så mäktigt att man kan strunta i domstolens beslut. Samtidigt riskerar man mycket: Det finns risk att USA då kommer att stämpla Kina som ett slags skurkstat som struntar i internationell rätt: Kina har ju undertecknat FN:s havsrättskonvention.

Grundskott

Det skulle innebära att en kränkning av internationella avtal kommer att ske, som troligen ingen kan göra något åt. Det kan ses som ett grundskott mot den säkerhet som internationella överenskommelser utgör för alla världens stater.

Domstolen har inte tagit ställning i suveränitetsfrågan, det vill säga om Kina har rätt att kalla området kinesiskt. Man kan säga att den har tagit ställning till hur havet ska utnyttjas.

Kinas argument för att man ska ha suveränitet över ungefär 80 procent av Sydkinesiska havet med de öar, rev, atoller och bankar som sticker upp ur vattnet, är historisk. Man hänvisar till exempel till årtusenden av kinesiskt fiske. Men det har sagts, redan när processen inleddes inför domstolen i Haag i Nederländerna, att de flesta folkrättsexperter inte anser att detta är ett hållbart argument.

Hot

Däremot är det lätt att förklara Kinas intresse för området. Det är strategiskt viktigt, Kina ser sig närmast som omringat av USA-vänliga stater. Att få kontrollen av åtminstone Sydkinesiska havet är en säkerhetsfråga för Kina.

Men för Kinas mindre grannar är detta ett hot. Kina har nu byggt upp konstgjorda öar med landningsbanor, robotramper och hamnar. Kinas grannländer fruktar landets militära makt – och att Kina håller på att obevekligt och utan direkt motstånd flytta fram sina positioner.

Dessutom anses de öar det är frågan om – främst Spratly- och Paracel-öarna – vara rika på råvaror som naturgas, olja och mineraler. Det är också ett rikt fiskevatten. Det är alltså också en kamp om havets rikedomar, där Kinas grannar också vill vara med och dela på bytet.

Kompromiss

Konkret har Kina dragit en egen gränslinje som skär in över det område på 200 sjömil från varje lands strand som FN:s havsrättskonvention tillåter. Inom detta område har kustlandet rätt att själv ta hand om alla naturresurser.

Det var när president Xi Jinping tillträdde 2013 som man med större kraft började hävda sina anspråk.

En möjlig kompromiss i framtiden skulle kunna vara att Kina och dess grannländer på något sätt enas om att utnyttja dessa resurser gemensamt. Men det är också en fråga om nationell prestige, som kan vara svår att lösa.

Bombplan

Till detta kommer att området är en viktig för världens sjöfart. En tredjedel av världens tonnage fraktas över dessa farvatten, bland annat all olja och naturgas som skeppas till Japan och Kina. Det finns alltså för USA en strävan att hålla dessa farvatten öppna också för de amerikanska krigsfartyg som patrullerat där sedan andra världskriget slutade 1945.

USA har under de senaste tre åren, då Kina mera aktivt drivit sin linje, fortsatt med sina militära patrulleringar. Militärplan, inklusive bombplan, har också flugit över områden som Kina anser som sina.

President Barack Obama har förklarat att kontakterna med Asien är de viktigaste i USA:s utrikespolitik. Det har inte blivit så i realiteten, andra kriser har ändrat Obamas agenda. Men det står klart att detta är en maktkamp mellan USA och Kina.

Maktkamp

För USA gäller det att kunna hävda sig mot Kina och visa de allierade – som Japan, Sydkorea och Taiwan, som är beroende av farlederna – att USA har makt att beskydda dem. Om USA skulle förlora spelet i Sydkinesiska havet, är risken att dess ställning som supermakt får sig en allvarlig törn.

Kina ser denna maktkamp som ett sätt att befria regionen från västligt inflytande. Man hänvisar i samband med rättegången i Haag till att detta är en asiatisk konflikt som ska avgöras av asiatiska stater. USA ska inte ha något att göra med den.

Frågan är dock hur långt Peking och Washington vill gå. Kina bör bilda ett ”asiatiskt-pacifiskt säkerhetsnätverk” har USA:s försvarsminister föreslagit. Och Kinas president har sagt att Stilla havet inte är en ”arena för rivaliteter”.

En sak kan vi nog räkna med: Vi kommer att få leva med denna konflikt länge.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.

Konflikten om Sydkinesiska havet

Mer i ämnet