Nu i helgen går en andel av Rysslands befolkning till valurnorna, del i den rituella teater där Putin på nytt ska utses till ledare. Hur stor andelen blir är oklart. Förmodligen klart färre än vad Putin skulle vilja.
Ryska presidentval har knappast någonsin kännetecknats av fri och rättvis konkurrens men i år mindre än någonsin. Den riktiga oppositionen är krossad och den av makten godkända ”systemoppositionen” är ovanligt blek och tråkig.
Utan någon riktig konkurrens ens på ytan är det osedvanligt ointressant hur förkrossande Putins seger blir. Inte ens för Kreml, även om man förstås vill se något högt.
Den viktigare siffran blir då valdeltagandet, eftersom det är utifrån den man gör anspråk på legitimitet som Rysslands härskare mitt under brinnande krig.
Väljare bussas runt
Det finns många exempel på hur det fuskas i ryska val. Jag har själv sett ”valkaruseller” i Moskva där man bussar runt folk till flera vallokaler för att rösta i följd. Videoklipp från övervakningskameror visar hur valförrättare proppar valsedlar i urnan.
Offentligt anställda förväntas inte bara rösta utan också rösta rätt vilket kan bli lättare att kontrollera när man nu inför elektroniskt röstande i delar av landet.
Oppositionen har länge ignorerats eller svartmålats av statligt kontrollerade medier. I år är dess centralgestalter döda, fängslade eller drivna i exil. Inte heller veteranen Boris Nadezjdin – som i princip har varit okejstämplad av makten – tillåts kandidera. Inte ens som liberal slagpåse inför Putins seger.
Sanningen är att Putin egentligen inte behöver fuska på valdagen för att vinna, men man fuskar ändå. Med hjälp av statens resurser dominerar han ändå det politiska landskapet. Vilket förstås kan anses vara ett mer konstant och allmänt fusk men det ger honom också verklig popularitet – i konkurrens med ingen.
Resultat på 146 procent
Ibland uppges instruktionerna uppifrån ha varit tydliga. Som när valgrafiken i statliga TV-kanalen Rossija-24 visade totalt 146 procent när partiernas resultat slogs ihop.
Förklaringen ska enligt en före detta studiokameraman vara att Kreml beställde en viss siffra för maktpartiet Enade Ryssland. På frågan om vad man skulle göra med de andra ska svaret ha varit ”låt dem vara som de är”.
Matten gick inte ihop men vem är väl en stackars statlig TV-redaktör att ifrågasätta Kremls vilja?
Andra gånger handlar fusket snarare om hur tjänstemän längre ner i pyramiden försöker leverera det resultat som de vet förväntas av dem personligen. Ibland blir det lite komiskt som när delar av Tjetjenien räknar fler röster för Putin än röstberättigade.
Valdeltagandet centralt
Det centrala har i alla fall varit att röster läggs på rätt kandidat. I år handlar det mest om hur många som deltar.
Fråga bara Sergej Mironov, ledare för det Putinlojala ”oppositionspartiet” Rättvisa Ryssland. Hans stab mejlade nyligen mig följande kommentar:
”Tänk när Putin får 75-80 procent av rösterna och deltagandet är 52-54 procent. Vad kommer hela världen säga?
'Bara hälften röstade och hälften stannade hemma. Det betyder att halva folket tvivlar på Vladimir Putins politik'. I detta hänseende vill vi ha ett deltagande på minst 75%”.
Turligt för honom, och för Putin, är det ett lättlöst problem om man själv räknar rösterna. Väljarna behövs ändå mest som rekvisita i skådespelet, och som publik för den valliknande händelsen.