Första gången jag träffade Dmitrij Muratov var det 2010 på ryska tidningen Novaja Gazetas kontor i Moskva. Vi var en grupp på stipendieresa under ”Journaliststudenter utan gränsers” flagg (varsågod till streber-gliringar), för möten om mediers villkor i Ryssland.
Dagen innan talade Muratov vid en minnesstund för ryska journalister som dödats i sitt yrke. I ett svagt ögonblick gick han med på att träffa oss nästa morgon, efter en bakhållsliknande övertalningskampanj i baren av min klasskamrat Max.
Novaja Gazeta grundades delvis med hjälp av Nobelprispengar, donerade av Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov. På redaktionen stod mördade Anna Politkovskajas skrivbord kvar, med ett porträtt och böckerna hon skrivit. Ytterligare tre kolleger på tidningen hade då dödats sedan millenieskiftet.
Trots detta uttryckte Muratov viss optimism om ny lagstiftning som han hoppades skulle skydda medier från hot och våld.
– Nu förstår alla, att alla attacker på journalister kommer att bestraffas hårt. Oavsett om de råkar jobba på en oppositionell tidning eller inte, sade han.
”Groteska trakasserier”
Sedan dess har myndigheterna själva bara trappat upp pressen mot kritiska medier. Inte minst med hjälp av den alltmer omfattande listan på ”utländska agenter” där allt fler oberoende medier hamnar, vilket försvårar deras arbete till den grad att folk ger upp.
Även Maria Ressa, som bland annat grundat tidningen Rappler, befinner sig ett land där journalister dödas och förföljs för sin rapportering. Filippinerna har år för år halkat allt längre ned på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex, på grund av trakasserier och angrepp mot journalister. Inte minst mot Maria Ressa själv, som enligt organisationen är föremål för ”groteska juridiska trakasserier”.
Säkert kort
Just Reportrar utan gränser har faktiskt figurerat i spekulationerna kring årets pristagare och ett pressfrihetspris är därmed inte oväntat. Runtom i världen är medier hårt ansatta, och i många länder växer trycket på de som kritiserar makten. Valet av pristagare handlar förstås om att ge sitt stöd till sådana medier, inte bara i Ryssland och Filippinerna.
Det är också ett säkert kort och Norska Nobelkommittén har ofta mött hård kritik. Antingen för att utse pristagare utifrån en from förhoppning om alla snälla saker de ska göra i framtiden (lex USA:s förre president Barack Obama), eller för att man gett pris till folk som sedan gör en massa otrevligheter som att beordra militäroffensiv i det egna landet när medaljen knappt ens svalnat (lex etiopiske premiärministern Abiy Ahmed).
En trevlig bonus
När jag i fjol frågade kommitténs ordförande Berit Reiss-Andersen om detta sade hon att det förstås var en besvikelse när pristagare inte lever upp till Fredsprisets värderingar, men att del av prisets styrka är att det skapar debatt. Att inte alla tycker samma om pristagaren.
Årets val är dock tillräckligt allmängiltigt att till och med Kremls talesman Dmitrij Peskov snabbt gratulerade den ”modige” Muratov. Så hade knappast varit fallet om det var fängslade oppositionsledaren Alexej Navalnyj som fick priset, men å andra sidan finns det säkert också plats för Muratov på listan över ”utländska agenter” om Kreml så vill i framtiden. Nobel-pengen kan till och med bli den formella anledningen.
Oavsett lär ingen av årets pristagare bomba sitt eget land eller beordra utomrättsliga drönarbombningar eller något sådant. Vilket, som vi vet, inte är givet när det kommer till Nobels fredspris.