När USA:s kanske främste skräckförfattare avled i oktober 1849 hade ödet fler tråkigheter på lut för Edgar Allan Poe, trots att han var död. I tidningen kunde man läsa:
”Av dagens allmänhet ses han snarare med undran än med beundran. Många kommer att förvånas av nyheten men få sörja. Han hade mycket få vänner och var en vän till väldigt få – om någon.” Den som höll i pennan var Rufus Griswold, Poes rival och knappast den mest välvillige recensenten.
En lite liknande stämning infann sig nyligen på Igor Girkins Telegram-kanal. Han var 2014 befälhavare för ryskkontrollerade styrkor i ukrainska Donetsk. Girkin kommenterade nyheten att ryska legosoldaterna Wagner inte längre kan rekrytera fångar som ett hot mot Wagners kanonmatsstrategi:
”Jag tror att stoppet för rekrytering orsakades av 'order uppifrån'. Och (efter viss tid) så kommer det allvarligt påverka Wagners förmåga”.
Girkin kan för all del få rätt – det finns många tecken på att rivaler vill vingklippa eller ersätta Wagner, inte minst att försvarsministeriet i stället tycks ha tagit upp fängelserekrytering. Men var det en opartisk analys?
Krigets influerare
Igor Girkin är exofficer i ryska säkerhetstjänsten FSB, hårdför nationalist och i november dömd i sin frånvaro för nedskjutningen av passagerarflygplanet MH17 2014. Under kriget har han etablerat sig som en av Rysslands kändare ”militärbloggare”.
Skribenterna – med andra kända som ”Rybar”, ”Grey Zone” och ”War Gonzo” – vill ses som krigskorrespondenter eller militäranalytiker men är också en sorts krigsinfluerare. Eftersom ryska medier är så kontrollerade vänder sig många till bloggarna i hopp om en mindre styrd världsbeskrivning.
Vilket stämmer delvis. Men precis som influerare har bloggarna politiska band, sponsrade samarbeten – och fejder.
Brutal Wagner-PR
Girkins nisch är en sarkastisk kritik mot Rysslands krigföring där han suckar åt de utpekade dumskallarna i försvarsetablissemanget. Och åt Wagner – som däremot hugger tillbaka i det öppna.
Wagnerbossen Jevgenij Prigozjin har också blivit en alltmer offentlig aktör med slug PR och råbarkad gangsterjargong (kanske logiskt med tanke på hans förflutna som råbarkad gangster). Även han svingar hårt mot traditionella militära institutioner och snackar upp Wagner, medan hans hejdukar skrämmer desertörer med släggavrättning.
Ses som nyttig tjänare
De två har kastat diverse otrevligheter mot varandra vilket väcker frågor om Girkins analytiska kyla. Tråkigare för Prigozjin är att andra kunniga bedömare pekar ut hans stjärna som dalande.
Han har nyligen förlorat en maktkamp mot den traditionella militären och allt fler ambitiösa krigsstartups tycks redo att konkurrera. Dessutom kan Prigozjin ha gapat efter för mycket med sin offentliga synlighet. Ur maktens perspektiv är han en nyttig tjänare, ingen jämlike.
För en som likt Prigozjin producerar fiender på löpande band är det en farlig position. I Kremls korridorer lurar faror med egna släggor. Sveriges tidigare försvarsminister Peter Hultqvist (S) vill terrorstämpla Wagner och riskerar få som han vill lagom till dess begravning.
Saker har gått så illa att Prigozhin nu själv medger att Wagner försvagas. Med det sagt är det för tidigt att helt räkna ut Prigozjin. Wagner finns ännu där på slagfältet om än i allt glesare led.
Dödsrunor tecknade av rivaler bör tas med en nypa salt. Det gäller både Wagner och Edgar Allan Poe.