Det handlar om den gamla debatten, fattiga och rika länder, eller utvecklade och mindre utvecklade länder. Den gamla uppdelningen i I- och U-länder, som fanns i Kyotoprotokollet, anses vara omodern och behöver göras om.
– I förhandlingarna är det egentligen länderna själva som avgör om man är ett utvecklat land, det svåra är att få fler länderna att bidra, säger Mark Storey, kansliråd vid Finansdepartementet och som är del av den svenska delegationen på plats här i Paris.
Indien tongivande
De som är bland de mest tongivande i förhandlingarna om finansieringen är gruppen LMDC:s (Like Minded Developing Countries) som bland annat består av Kina, Filippinerna, Indonesien, Malaysia och Indien.
– Ni i de rika länderna har fått rätt att utvecklas och den rätten har vi också. I vårt land är det miljontals som lever på under en dollar per dag och deras utsläpp är minimala. En amerikan släpper ut tio gånger så mycket som en indier, säger Sanjiv Kumar i den indiska delegationen till SVT Nyheter.
För att förhandlingarna ska komma vidare måste fler länder lägga pengar på bordet menar han. Annars inget avtal.
– USA och EU-länderna måste betala mer till anpassning och teknikutveckling. De pengarna ska vi använda för att välja den gröna vägen och till en miljövänlig livsstil. Det är klimaträttvisa, säger Sanjiv Kumar.
– Indien är här för att försäkra sig om att de rika länderna betalar tillbaka sin skuld för att ha släppt ut så mycket växthusgaser, säger Indiens miljöminister Prakash Javadekar.
”Willing to do so”
Enligt en sammanställning som OECD har gjort finns i dag 62 miljarder dollar utlovade i klimatbistånd, men den uträkningen är omdiskuterad eftersom de är oklart hur och vilka pengar som ska räknas.
– Frågan är om det bara får vara offentliga medel eller om privata pengar också ska räknas in, säger Mark Storey.
– Ärligt talat så är det väldigt svårt att addera ihop löftena och veta hur mycket av dem som redan fanns tidigare och vad som är färska pengar, konstaterar FN:s klimatchef Figueres.
Huvudmålet är att nå 100 miljarder dollar årligen från 2020 som den rika världen lovade vid klimattoppmötet i Köpenhamn 2009.
En formulering i avtalet som av många anses som avgörande är ”willing to do so” eller ”in position to do so” alltså om bidragsdelen ska vara tvingande eller frivlllig och vilka som ska omfattas.