Närliggande exempel på demokratins kris är Ryssland, Vitryssland och Ukraina, men även Ungern, med diktatoriska och rent nazistiska inslag. Bland annat där diskuteras en ”kinesisk modell”, som innebär mer ekonomisk frihet men också mindre demokrati.

Inga positiva impulser

Demokratin skulle inte vara tillräckligt effektiv för att klara ekonomiska utmaningar är grundtanken. Dessa idéer föds när ett demokratiprojekt – eurosamarbetet – befinner sig i svår kris och inte kan ge positiva impulser.

Eurokrisen skapade extrema politiska grupper, som nazister i Grekland. Risk finns för olika extrema grupper även i andra stater. Ungdomsarbetslösheten kan bli ett hot mot samhället.

Största utmaningen

Frågan är om inte Europa står inför sin värsta politiska utmaning sedan mellankrigstiden, då just arbetslöshet och ekonomisk kris banade vägen för 20- och 30-talens diktaturer.

Med socialisten François Hollandes seger i Frankrike skapades en motpol mot hårda tyska krav på neddragningar i krisdrabbade länder. Sådana anses av många bedömare förvärra krisen i flera stater.

Missnöje och kaos

Italien styrdes av en opolitisk premiärminister, som länge hade goda opinionssiffror. Det kan ses som ett tecken på att partierna inom det parlamentariska systemet har förlorat en del av sin betydelse.

I den arabiska vårens stater växte missnöjet och kaoset. Efter drygt ett år visade sig förhoppningarna om en snabb demokratisering i arabvärlden komma på skam.

Splittrat Egypten

Ekonomisk kris gjorde miljontals unga människor arbetslösa och desperata. Man kan alltså säga att det hopplösa läget var likartat på båda sidor om Medelhavet.

Egypten, det kanske viktigaste arablandet, var djupt splittrat och liberala krafter kämpade mot president Muhammed Mursi och de islamistiska krafter som stod bakom honom, samtidigt som till exempel USA behövde Mursi för områdets stabilitet; i årets Gaza-kris uppnåddes vapenstillestånd tack vare honom.

Fortsatt oro

Tecken tydde även på att Mursi alltmer litade till militären, precis som hans föregångare, den störtade diktatorn Mubarak. Författningen som skapades under närmast kuppartade former kan förvandla Egypten till en islamistisk stat, varnade oppositionen.

Folkomröstningen om författningen var en seger för ja-sidan, men resultatet innebär ändå att en stor del av befolkningen är emot, vilket kan leda till fortsatt oro.

Värsta karastrofen

Läget är på olika sätt kritiskt också i Jemen, Libyen och Tunisien. Största katastrofen är blodbadet i Syrien, som hotas att sprängas av etniska och religiösa strider. Världssamfundet har stått totalt maktlöst och läget har förvärrats av att oppositionen är splittrad i tjogtals med grupper.

Det är ett stormaktsspel där Kina och Ryssland misstänker västs avsikter och hindrar hårdare åtgärder mot regimen, medan al-Qaida växer. Syrienkrisen visade sig vara en konflikt som inte gick att lösa.

USA-projekt gick dåligt

En militär insats av främmande styrkor skulle kunna kasta in landet i en blodig konflikt. Följderna av interventionerna i Afghanistan, Irak och Libyen förskräcker.

Flera tidigare ”USA-projekt” gick dåligt: Talibanerna är på frammarsch i Afghanistan, i Irak ökar spänningen mellan folkgrupperna och läget i Pakistan är mycket labilt.

Ingen stor roll

Olösta är också konflikterna om kärnvapen och långdistansrobotar i Nordkorea och Irans misstänkta kärnvapenprojekt. Båda har potentialen att kunna utlösa en mycket allvarlig internationell kris i framtiden.

USA spelade inte  någon stor världspolitisk roll och var upptaget av sin ettåriga valkampanj, som visade på ökade motsättningar inom landet.

Ändrade demokratiska spelregler

Ett nytt fenomen var ett beslut av Högsta domstolen att ge rika inflytelsegrupper obegränsad rätt att stödja en kandidat i valen. Det ledde till en hård, frän valrörelse, som troligen ändrade den amerikanska demokratins spelregler i framtiden.

I slutet av året spekulerades om att dödskjutningarna i Newtown skulle kunna medföra någon slags försoning över partigränserna.

Nya konflikter runt Kina

Kina har planerat militär upprustning i sitt närområde, medan USA samtidigt satsar ökad närvaro i Stilla havet. Japan fick en starkt nationalistisk premiärminister; nya konflikter i området är alltså möjliga. De handlar främst om tillgång till områden med mineraltillgångar.

De palestinska områdena fick höjd status i FN, men inga lösningar i huvudfrågan är i sikte, Israels svar blev nya bosättningar som FN-chefen såg som ett hot mot ett fungerande Palestina.

Fördel för våldet

Gazakrisen stärkte Hamas i Gaza, medan palestinska myndigheten på Västbanken varit svag; våldets förespråkare tycktes ha fördel i den interna palestinska konflikten.

Två kontinenter svarade för delvis ljusare utsikter: Ekonomisk tillväxt söder om Sahara ingav hopp i Afrika. Men många usla regimer och misslyckade stater är kvar (Somalia, Sudan, Zimbabwe – och den obehagliga frågan är om inte Sydafrika riskerar att hamna i denna grupp).

Kris i Kongo

En kris i Kongo, uppmuntrad av grannarna Rwanda och Uganda, kan splittra detta mineralrika land. Läget försvårades av att Rwanda är en USA-favorit.

Trots Castro, Chávez, drogkrig och hot mot pressfriheten i Argentina är de flesta stater i Latinamerika demokratier: Det inger också hopp. Demokratiseringen i området sker samtidigt som staterna alltmer frigör sig från ett USA som har fokus på annat håll.

Möjligen kan man lägga till Burma som ett positivt tecken: Diktaturen tillät oppositionskrafter att verka, även om utvecklingen hela tiden övervakas av den beryktade militärjuntan.