De heter ”Noi Denuceremo”, på svenska ”Vi kommer att polisanmäla”. Facebookgruppen har nära 70 000 medlemmar och deras inlägg vittnar om sorg, saknad – och vrede.
– Jag vill inte ha någon ekonomisk ersättning, jag vill bara att de skyldiga hittas och ställs till svar, säger Anna Maria Cortesi.
”Kan inte gråta”
Hennes pappa Antonio var en av de första som dog i mars när coronaviruset svepte in över Bergamo med omnejd. Staden och området Bergamasca räknade flest döda i Italien och militärfordon måste transportera många kroppar till andra städer, för kremering.
– De ringde och berättade att pappa skulle kremeras i Cremona, säger Anna Maria till SVT.
Hennes sista minne av fadern är hur han släpas nedför trapporna till sitt hem i en svart sopsäck.
– Jag har ännu inte kunnat gråta, jag skulle verkligen vilja, men jag kan inte, allt är så overkligt.
Gruppen ger tröst
I gruppen ”Noi Denuceremo” får Anna Maria tröst och stöd i att dela sorgen och ilskan. Bilder på dem som gått bort, rosor, änglar och hjärtan fyller sidan.
Samtidigt jobbar gruppens jurister för högtryck med den massanmälan som blir den största i landets historia. Så sent som den 27 november presenterade Noi Denuceremo nya dokument som man kommit över och som man hävdar ska bevisa att den italienska regeringen sedan länge inte hade en klar, uppdaterad och aktiverad pandemiplan. Man vill också att de skyldiga till att Bergamo-området inte genast blev röd zon, ska hållas ansvariga.
– Det började här men har växt till att bli en nationell fråga. Våra medlemmar kommer från hela landet. Vi får in samma berättelser, varje dag: den italienska vården fungerar inte, säger Luca Fusco från Bergamo.
”Som att vara i krig”
Italien har nu över 50 000 coronadöda. I dag har 993 dödsfall registrerats. Det är det hittills högsta dödstalet under en och samma dag.
Luca Fusco och sonen Stefano grundade gruppen när hans pappa dog och målet är att de ansvariga för allt som inte har fungerat under pandemin hittas, straffas och ersätts med nya personer. Luca Fusco blickar ut från sin balkong, minns den mörka tiden.
– Det var som att vara i krig. Den tystnad som rådde. Vi stod här på balkongen och en dag räknade vi till 128 ambulanser. Vi hörde bara deras sirener och så kyrkklockorna som ringde för de döda, oavbrutet.