SVT:s utrikeskorrespondent Stefan Åsberg befinner sig i Washington DC när nyhetsflashen kommer. En flodvåg har svept in över den populära semesterorten Phuket i Thailand. Många turister saknas. Han ringer redaktionen i Stockholm och berättar att han vill åka dit. 44 timmar efter att katastrofen inträffat är han på plats i Phuket.
– Jag satt 22 timmar på olika flygplan utan att ha möjlighet att uppdatera mig. Det var omöjligt då att förstå vidden av den här katastrofen och att den skulle få så enorma konsekvenser. Inte förrän jag landade i Phuket så begrep jag hur ofattbart stort det här var och hur gränslös den här katastrofen var. Jag har aldrig blivit så berörd av ett jobb som det här, säger Stefan Åsberg.
Utskällda
Reportern Tommy Schönstedt på Expressen kommer in på jobbet på annandagen och blir direkt ombedd att åka till Thailand. Med 25 minuters varsel hinner han med ett plan från Bromma till Malmö där han åker vidare med ett av Fritidsresors charterplan som flyger ner reportrar i stället för de turister som skulle ha åkt till semesterparadiset. I stället ska man hämta hem folk som drabbats.
– Jag minns att vi kom till en plats där svenska konsulatet hade byggt upp ett kontor – och vi blev utskällda av dem som var där; ”Hur kan ni åka hit? Det kommer att komma en ny våg och ni kommer att dö, vi kommer alla att dö” , sa de, berättar Tommy Schönstedt.
– Då förstod jag att det här jobbet kommer inte bli som något jag någonsin varit med om tidigare.
Chockade
Gränslandet mellan yrkesrollen och privatpersonen suddades ut. De fruktansvärda scener som reportrarna tvingades bevittna – och inte heller var förberedda på, var svåra att bearbeta och ta in. Samtidigt som reportrarna ville hjälpa de drabbade var de tvungna att rapportera till omvärlden.
– Vi lyssnade mycket. Fast vi var chockade själva så blev vi ett stöd för dem som inte hade någon att prata med och inte någon att berätta sin historia för. Jag har aldrig känt mig så viktig som reporter som jag gjorde under de där veckorna. Stockholm ringde hela tiden och sa att vi inte skulle prata med chockade, men det var ju omöjligt – hjälparbetarna, journalisterna, anhöriga och UD:s personal – alla var chockade, säger Tommy Schönstedt.
Ingen ondska
Caroline Salzinger på Ekot är en van utrikeskorrespondent som nyligen hade kommit hem från inbördeskriget i Liberia när tsunamikatastrofen inträffade. Hon berättar hur hon stänger av sina känslor för att kunna arbeta under så svåra förhållanden. Men också att hon tack vare all medmänsklighet inte upplevde att tsunamikatastrofen som en så svår händelse att rapportera i från.
– Jag inser att det låter helt bisarrt och jag vill inte på något sätt förminska händelsen för någon av de drabbade av denna fruktansvärda tragedi. Men jag hade precis rapporterat från inbördeskriget i Liberia där jag var jag tvungen att möta en ondska och brottas med frågor som varför människor gör så här mot varandra. Tsunamin var en fruktansvärd naturkatastrof, men det fanns ingen ondska, tvärtom så handlade många berättelser om hur människor hjälpte varandra, hur thailändare och turister ställde upp med gästfrihet och medkänsla över kulturerna, säger Caroline Salzinger.
Åkte tillbaka
Efter att reportrar kommit hem från katastrofområden brukar redaktionerna erbjuda krishjälp och terapisamtal. Både Caroline Salzinger och Stefan Åsberg träffade en terapeut när de kom tillbaka från Thailand.
– Det är enda gången jag haft mardrömmar efter ett jobb, det var svårt, säger Stefan Åsberg.
Men Tommy Schönstedt tackade nej till terapin och valde i stället att åka tillbaka till Thailand.
– Jag tyckte jag hade svikit så många, de var kvar och letade efter sina anhöriga och jag åkte hem till mitt trygga hem, det kändes inget vidare. Det kändes viktigt att få åka tillbaka för att se och träffa alla igen. En del hade hittat sina anhöriga och gjort framsteg. Att få se det, då kändes det mycket bättre.
Stefan Åsberg åker tillbaka till Thailand nu tio år efter tsunamin för att bevaka årsdagen av katastrofen.
– Det känns bra att åka ned och viktigt att bearbeta allt det där så man aldrig glömmer. Det är skönt att få prata om det med människor som var där samtidigt.
Vad vill du förmedla i din bevakning så här tio år senare?
– Att det finns hopp och att många har funnit en framtid.