Det här kommer att låta som en efterhandskonstruktion, men jag hade på känn i flera månader att min resa till Lesotho skulle bli knölig. I nästan ett halvår hade jag varit i kontakt med en sydafrikansk kille, vars företag fått en av licenserna för att odla medicinsk marijuana i grannlandet Lesotho.
Richard, som han heter, var mycket positiv till att jag skulle göra ett reportage på plats i Lesotho om hans odlingar. Allt var klappat och klart för en inspelning, när Richard ringer.
– Min mamma har dött, säger han lågmält.
Jag beklagar sorgen och vi ställer in resan. Det är ju självklart. Båda mina föräldrar gick bort för länge sedan och jag och Richard pratar lite om livet. Vi kommer överens om att höras ett par veckor senare för att tillsammans flyga till Lesothos huvudstad Maseru.
Vill reportaget bli gjort?
Tre veckor går och jag ägnar mig åt andra ämnen under tiden. Så ringer jag Richard för att stämma av när vi ska spela in.
– Ett kanadensiskt bolag har köpt mitt företag. De är positiva till ditt reportage, men vi måste få klart affären först.
Spännande, tänker jag. Intresset för medicinsk marijuanaodling i Lesotho är uppenbarligen stort. Desto mer relevant att göra ett reportage.
Men vill reportaget att jag ska göra det?
– Jag måste åka till Kina, säger Richard när jag ringer honom några veckor senare.
– Vi ska ha en invigning med Lesothos kung, tyvärr måste vi vänta på det, säger han ytterligare några veckor senare.
Oturen har inte vänt
Plötsligt hör SVT av sig och vill ha reportaget gjort på en gång. Jag överger Richard. Det finns tre företag som fått licenser i Lesotho och ett av de företagen bjuder omedelbart upp mig till landet.
Jag flyger upp till Maseru… med en känsla av min otur inte har vänt riktigt än.
Ibland vill man inte ha rätt.
– Vi ägs av ett amerikanskt bolag och jag måste tyvärr åka till New York, säger André i telefon till mig när jag checkar in på hotellet i Maseru.
Jaha. Det var ju… otur.
”Maximal otur”
Det tredje företaget tackar dock ja till att ställa upp via sin ägare Mr. Bokang. Och vi ordnar snabbt allt för att spela in.
Ni kanske minns att jag i början av texten använde uttrycket ”maximal otur”. Någonstans här i berättelsen börjar den infinna sig.
– Det har varit en översvämning i min hemby och en minibuss har svepts med i floden. Jag måste åka dit, säger Mr. Bokang några timmar senare på telefonen.
Jaha. Det var ju… maximal otur.
Dansande hälsominister
Jag sitter i Lesotho och har inget reportage att spela in. Men jag vägrar att ge upp. Lesothos hälsominister, Mr. Kabe, vill gärna ställa upp på en intervju om medicinsk marijuana. Han är ute på valturné och jag åker till en by och träffar honom.
Intervjun blir riktigt bra. Mr. Kabe dansar med väljare och är mycket glad. Samma eftermiddag meddelar han dock via WhatsApp att jag inte kan använda intervjun på grund av att premiärministern inte tyckte att omständigheterna var lämpliga. Som tur är (en ljusglimt!) så har jag just intervjuat finansminister Majoro sittande i kostym på sitt kontor. Den får funka.
Kan något mer gå fel?
Men utan en marijuanaodlare blir det inte mycket till reportage. I bilen tillbaka till hotellet undrar jag om något mer kan inträffa som kan ställa till det för mig.
Då kommer nyhetsflashen på telefonen:
”Winnie Mandela är död.”
SVT ringer och vill ha med mig live om tio minuter. Taxichauffören meddelar att vi är sju minuter från hotellet, så jag säger att det ska gå bra. Hela den kvällen går åt att rapportera om Winnie Mandelas liv och karriär.
Morgonen efter träffar jag taxichauffören igen och jag frågar henne om hon känner någon som odlar marijuana i större skala. Det gör hon. Han heter Kotsoana och ställer gärna upp på en intervju. Jag hämtar min kamera och vi sätter av mot marijuanfälten.
Äntligen!
Jag är så glad över att vara på väg att alla små problem som dyker upp känns futtiga. Som att den ”terränggående bilen” som ordnats fram visar sig vara en rosthög utan batteri. Det är nästan charmigt hur den hostar och stannar när vi väl fått igång den. Att vi åker vilse och får slut på bensin känns också som petitesser i det stora hela.
Till och med ösregnet som sveper in över bergen på nolltid mitt under intervjun med marijuanaodlaren Kotsoana förefaller logiskt och helt i linje med min maximala otur.
Jag springer med kameran i regnet uppför bergssluttningen. Vi är på väldigt hög höjd, så det tunna syret gör att jag känner mig som en andfådd pensionär på väg uppför en trappa.
Men vad gör väl det när reportaget ändå är inspelat och min otur till slut har vänt.
Se hela Korrespondenterna-avsnittet ”Knarket och Kapitalet” på SVT Play.