Pressrummet är outhärdligt varmt. Ingen av oss närvarande journalister här i presidentpalatset i Kigali får lämna rummet förrän president Kagame rest sig och gått. I två timmar har vi hört honom lägga ut texten. Till sist får jag som SVTs utsända chansen att ställa frågan. ”Varför har du inskränkt presslagar och yttrandefrihet?”.
Den magerlagde presidenten tittar över sina hornbågade glasögon och svarar. ”Det var radiojournalister som spred hatbudskapet om att tutsier är kackerlackor och ska utrotas. Journalister måste visa igen att de förtjänar sin yttrandefrihet”. Flera statsvetare ger honom rätt i att det djupt sargade landet behövt en auktoritär ledarstil för att överbrygga hatet och misstron mellan de två befolkningsgrupperna hutu och tutsi och bygga en nytt land ur ruinerna.
LÄS MER: Kagame storfavorit när Rwanda går till val
Kagame tröttnat på väst
Med sitt skarpa intellekt och vassa tunga har han varit västvärldens biståndsfavorit, fram till dess att han avvek från sin demokratiska färdplan för landet. Ingen kan som Paul Kagame läxa upp länder som Sverige, Tyskland och USA som med sina biståndsmiljoner till det lilla landet Rwanda försökt att styra landets utveckling. I en berömd ledare i tidningen Financial Times utvecklade Kagame hur han tröttnat på hur väst pådyvlar afrikanska länder sina idéer om demokrati.
Det var 1994 som grannar blev till fiender och 800.000 människor mestadels tutsier mördades i ett av de värsta folkmorden i modern tid. Folkmordet utlöstes av att Rwandas dåvarande Juvénal Habyrimana omkom när hans flygplan sköts ned av en luftvärnsmissil. I 100 dagar pågick slakten medan ett förlamat FN maktlöst såg på. Fruktansvärda skildringar om grymheter som hur män dödade sina fruar, spädbarn krossades mot kyrkväggar, hur lärare och präster deltog i mördandet nådde omvärlden, något som bland annat skildrats i filmen ”Hotel Rwanda”. Den etniska konflikten bottnade i sin tur i Belgiens skoningslösa kolonialvälde där man införde identitetskort där etnisk tillhörighet stod angiven.
Har velat säkra ny gemensam nationalitet
Paul Kagame var befälhavare för Rwandas Patriotiska Front, RPF och störtade den hutuextremistiska regeringen efter folkmordet. 2000 valdes han till president och har sedan dess styrt landet. Omfattande försoningsprocesser har skett under hans ledning där tutsier och hutuer suttit i samtalsgrupper och bett om förlåtelse. Idag arbetar åter offer och förövare sida vid sida på jordbruksfälten. Att landet haft fred sen 1994 är till stort Paul Kagames förtjänst. Hans strategi har varit glasklar- enbart ekonomisk tillväxt och en ny, gemensam nationell identitet kan säkra att inga nya våldsdåd sker. Ett av de värsta folkmorden i modern tid blev startskottet för den snabbaste välfärdsökning något afrikanskt land någonsin skådat.
För att garantera freden måste landet lyftas ur fattigdom. Resultaten är imponerande. Rwanda har idag en nationell sjukförsäkring som kostar varje rwandier några dollar om året. Det är mer än USA lyckats med. Spädbarnsdödligheten har sjunkit markant, medellivslängden har ökat och Rwanda har fått smeknamnet ”Afrikas Singapore” efter att man lyckats göra landet till ett finansiellt centrum. Huvudstaden Kigali liknar också Singapore med prydliga rabatter och där allt skräp städas upp av rwandier som regelbundet gör samhällstjänst. På landsbygden förekommer fortfarande fattigdom men inkomsterna har ändå gått upp.
Landets leds av en elit
Rwanda leds idag av en högutbildad elit av rwandier som levde i landsflykt med som återvände för att hjälpa till att bygga upp landet efter katastrofen. De har helt omdefinierat rollen mellan givarländer och mottagarländer. Diplomater kan berätta om laddade biståndskonferenser där rwandierna med stor självkänsla tackar nej till givarnas erbjudanden om att t ex införa en sjukvårdsmodell av tysk modell eller skolväsende efter svensk förlaga.
Istället har de själva rest jorden runt på jakt efter de smartaste och nyaste idéerna om hur man bygger en välfärdsstat och har bland annat inspirerats av Sydkorea. Därifrån hämtade t ex Rwanda idén att ge alla sjuåringar som börjar skolan en egen laptop, allt för att snabbt få fram en IT-kunnig generation. Fibernät har nått även de mest avlägsna byar.
Bilden av Rwanda solkats
Men på senare år har bilden av föregångslandet Rwanda solkats. Flera av president Kagames före detta medarbetare har drivits i landsflykt efter att de blivit oense med presidenten. Landets före detta underrättelsechef hittades 2014 mördad på ett hotellrum i Sydafrika, innan dess hittades vice partiordföranden för gröna partiet mördad.
2015 drev Kagame igenom en grundlagsändring som gjorde det möjligt för honom att ställa upp en tredje valomgång. Då infördes ett system med femåriga ämbetsperioder och eftersom det inte träder i kraft förrän 2024 kan Kagame ställa upp två gånger till och kunna regera fram till 2034.
När rwandierna gick till val har de i realiteten bara en kandidat att lägga sin röst på. Paul Kagame ställde statliga myndigheters resurser till sin valkampanjs förfogande och kallade valdagen ”en formalitet”. De två enda godkända motkandidaterna, Gröna Partiets Frank Habineza och före detta journalisten Philippe Mpayimana fick se sina valkampanjer begränsade av regler och de fick bara få några procent av rösterna vardera. Men Kagames påbud att inga politiska kommentarer fick postas på Facebook förrän landets valkommission godkänt dem tvingades han dra tillbaka efter omfattande protester.
Vänder Europa ryggen
Utvecklingen i Rwanda återspeglas i flera framgångsrika afrikanska länder som Kenya och Tanzania. Länderna har ekonomisk tillväxt men den demokratiska utvecklingen har avstannat. Främst är det pressfriheten som inskränks. Afrika vänder Europa ryggen och letar nya förebilder. Länder som Ryssland och Kina är nya förebilder för auktoritära ledare i Afrika som visserligen vinner makten i demokratiska val men som brister i respekt både för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. På senare tid har Donald Trumps förakt för medierna och hans tal om ” Fake News” gett ytterligare argument åt också afrikanska ledare som vill slippa mediernas oberoende granskningar. Tanzania har nyligen infört en cyberlag som förbjuder kritik av landets statsminister i sociala medier.
En minst sagt bekymmersam utveckling.
Men president Kagame förnekar anklagelserna om illegala metoder för att behålla makten och pekar istället på framstegen i Rwanda. Han menar att inga utomstående fullt ut förstår utmaningen att hålla samman ett land efter ett folkmord. Så länge medborgarna får mer pengar i plånboken och det finns jobb så lär han sitta säkert.