Den form av ”demokrati” som skapats i Ryssland under Putins styre är en sorts blandning av korrumperat klanvälde, auktoritär personkult och populistiskt bondfångeri. Mycket få ryska väljare är omedvetna om det. Men för en majoritet framstår ändå Vladimir Putin som den överlägset mest kvalificerade personen att leda landet.

Även utan maktapparatens enorma propagandaresurser skulle president Putin enkelt vinna det kommande valet. I grunden beror det på att Putin, och kretsen runt honom, redan från hans första dag som president, 7 maj 2000, har arbetat för att omöjliggöra alternativ.

Maktkritiska tv-kanaler oskadliggjordes

Först på programmet stod att oskadliggöra de vid den tiden frispråkiga och ofta maktkritiska tv-kanalerna. Det tog ett par år. Sedan var det de stormrika så kallade oligarkernas tur. Den ende som inte rättade in sig i ledet, Michail Chodorkovskij – ägare av oljebolaget Yukos, och rikast i landet – fick betala för sin uppstudsighet med tio år i fängelse, innan han benådades strax innan OS i Sotji.

Sedan Putin blev varm i kläderna, runt 2003, har han komfortabelt styrt Ryssland efter eget gottfinnande, antingen som president (2000-2008 + 2012-2018) eller som premiärminister (2008-2012). Och enligt många – troligen de flesta – ryssar har han gjort det väl.

Putin tog över landet efter en lång period av ekonomisk kräftgång och politiskt virrvarr. I början av 90-talet, under Gorbatjov kollapsade Sovjet, till stor del på grund av att landet inte hade råd att kapprusta med USA. Och det i sin tur berodde till stor del på att råolja och naturgas – Sovjets, vid sidan om militär utrustning, enda inkomstbringande exportvaror – sjönk i pris. Prisfallet blev dramatiskt under Boris Jeltsin, det demokratiska Rysslands förste president.

Under Gorbatjov och Jeltsin fick ryssarna inte bara lida av akut varubrist, uteblivna löner och pensioner, utan dessutom se sina besparingar försvinna i ett nafs när kapitalism, fria priser och hejdlös spekulation – till dels med svensk expertis som ansvarig – ersatte den gråtråkiga, men hyfsat stabila socialistiska ekonomin.

Stadigt oljepris sammanföll med Putins tillträde

Så kom Putin. Och allt blev, om inte bra, så i alla fall på bara ett par år oerhört mycket bättre. Pensioner och löner började betalas ut i tid. Levnadsstandarden höjdes markant. Nya vägar byggdes, skyskraporna i Moskva mångdubblades, och militären lyftes från rostig förnedring till blankpolerad spetsteknologi. Inte undra på att man röstar på Putin.

Men det var ju inte Putins förtjänst! Det allra mesta som gäller Sovjetunionens och Rysslands ekonomiska välstånd beror på en enda sak; oljepriset. När Gorbatjov tillträdde var oljepriset i fritt fall. Från 120 dollar per fat 1980 föll det till 23 dollar 1986.

Samma sak för stackars Jeltsin; 73 dollar fatet när han tillträdde, 17 dollar när han gav upp och lät Putin ta över. När Putin var helt ny i kläderna låg priset på 27 dollar. I slutet på hans andra mandatperiod 158 dollar fatet. Då har man råd att höja pensioner och löner samtidigt som man genomför en extremt kostsam satsning på militären.

”En sorts återupprättelse”

För väldigt många ryssar betydde de ekonomiska förbättringarna och Rysslands ökade militära styrka nästan en sorts personlig återupprättelse. Den känslan, tror jag personligen, är grunden för Putins popularitet. Folk vet i dag att de snuvats på demokratin, men de har fått tillbaka en ställning som medborgare i ett land som omvärlden tvingats ta på allvar igen.

En man som jag intervjuade under min första period som korrespondent här, 2001 eller 2002, uttryckte det så här: ”Då, på Sovjettiden, då var NI rädda för OSS. Det kändes bra.” En annan sa: ”Demokrati, ja ja… På Stalins tid fanns det disciplin. Fan ta demokratin.”

Så nu då, vad? Ja, presidentvalet är en chimär. Nästan alla ryska väljare vet det. Ett par politiska föredettingar ställer upp. Nationalistpartiets ledare, den pajasartade provokatören Zjirinovskij, lär som vanligt få knappt tio procent av rösterna. Grigorij Javlinskij, som länge var den som ”väst” såg som hoppet för kapitalistisk demokrati, kan få några få procent. Och den kandidat som kommunistpartiet nominerat i stället för den åldrige partiledaren, Gennadij Ziuganov, är en man som knappt någon kan namnet på – Pavel Grudinin. Han får nog de trogna gamla kommunisternas röster, kanske tio procent. Ksenia Sobtjak kanske någon enstaka procent, om hon inte plötsligt blir den kandidat som alla missnöjda och uppgivna röstar på – om de alls röstar.

Stödet för Putin

Putin då? Ja, han skulle i ett ärligt val säkert få minst 40 procent. Det officiella resultatet blir så som kretsen runt honom tycker är lagom. Inte skamlöst högt, men inte så lågt att någon vågar ifrågasätta hans legitimitet. Men varför så högt stöd för Putin, trots allt?

Tillbaka till oljepriset. Det kollapsade 2014. Värdet på den ryska rubeln halverades. Trafikstockningarna i Moskva försvann och medelklassen fick börja semestra i Abchasien i stället för i Aruba. Missnöjet växte alarmerande. Lösningen? Krig mot Ukraina, annektering av Krim, krig i Syrien. Vips var stödet för Putin tillbaka på rekordnivåer!

Låter det bekant? En impopulär Thatcher krigade mot Argentina 1982, en valhänt Bush invaderade Afghanistan 2001 efter terrorattacker utförda av en grupp saudier, och senare Irak på jakt efter obefintliga massförstörelsevapen.

Valdeltagandet är kanske det mest intressanta. Om oppositionsledaren Aleksej Navalnyj lyckas mobilisera miljoner väljare och få dem att bojkotta valet, då kan det bli svårt för myndigheterna att utan pinsamheter hävda att valdeltagandet var högt. Där finns kanske ett problem för Putin.

Föraktar svaghet

Men Putin är ju i grunden en ateistisk före detta kommunistisk KGB-agent som föraktar svaghet, trots att han i dag är nära allierad med den ryskortodoxa kyrkan. Han ser Sovjetunionens upplösning som förra århundradets största geopolitiska katastrof, och hans syn på demokrati och val är osentimental.

Som Stalin sa: Hur folk röstar är irrelevant. Det är vem som räknar rösterna som är viktigt.