För att förstå fallet Demjanjuk måste man ha som bakgrund att INTE EN ENDA domare, som var verksam under nazisttiden, har fällts för brott eller avsatts, fast de tjänade Hitlers terrorstat. Inte en enda. De kunde fortsätta att döma och tolka lagarna efter kriget.
Resultatet blev att de såg genom fingrarna. Och politiker – särskilt i de kristdemokratiska CDU/CSU – hade ett klientel också av sådana väljare som hade ett behov av skydd mot anklagelser för grova brott.
Fallet Demjanjuk har varit känt i flera årtionden. Det finns ett centrum (Zentralstelle) för utredningar av krigsförbrytelser i Ludwigsburg i (Väst)tyskland.
Där har man inte gjort något i årtionden. Först nu slår man till. En orsak är att nya generationer jurister har kommit till, födda på 50- och 60-talen. De ser brotten på ett annat sätt än den generation som var inblandad. Nu när det är för sent.
Demjanjuk utlämnades i våras från USA där han berövades sitt amerikanska medborgarskap. Den myndighet i USA som utreder denna typ av brott menar att de har minst 100 personer som (Väst)tyskland hade kunnat ställa inför rätta. Om man hade velat.
Så sent som 1982 försökte USA förmå Västtyskland att begära utlämning från USA av krigsförbrytare från Lettland, Litauen och Ukraina, så att de kunde dömas i Västtyskland. Västtyskland sade nej.
Karl Streibel heter den man som i utbildningslägret Trawniki lärde Demjanjuk hans vidriga yrke som lägervakt. Streibel ställdes inför rätta 1976 som ansvarig för utbildningen i dödslägren.
Men den västtyska domstolen frikände honom. Domstolen ansåg att han inte kunde veta att hans utbildning gällde dödslägren.
Demjanjuk tillhörde gruppen med lägst status i dödslägren. Han var sovjetisk krigsfånge och ställde sig i de tyska bödlarnas tjänst för att överleva. Han var en Hiwi (Hilfswilliger, dvs villig att hjälpa till).
Det nya med denna rättegång är att man plötsligt har ändrat normerna för vem som ska dömas. Ingen med så låg rang har hittills ställts inför rätta.
Det öppnar nya perspektiv. En lång serie av nya rättegångar skulle nu kunna inledas. Problemet med alla dessa nazibödlar är att de liksom Demjanjuk är i 80-90-års-åldern. Den tyska rättvisan har vaknat för sent.
Åklagarna kan inte bevisa att Demjanjuk personligen har begått något mord. I Sobibor mördades minst 250 000 människor. Under den tid Demjanjuk ska ha tjänstgjort där dog 27 900 judar. Han döms alltså som tillhörig en grupp, om vilken man vet att den utförde brott.
I lägret arbetade 20-30 tyska SS-män samt 150-talet sovjetiska krigsfångar som ”Hiwis”.
Även detta öppnar för nya typer av rättegångar – men också det för sent.
Ändå tog Västtyskland allvarligare på uppgörelsen med naziregimens hejdukar än länder, som Österrike eller Italien. Men trots det har bara 6 600 personer dömts i Västtyskland sen 1949. Två tredjedelar av de dömda fick straff under två år. (I Danmark dömdes 13 000, i Norge 46 000.)
Det ska jämföras med tyskarnas brott under kriget: Bl a 6 miljoner mördade judar, därtill miljontals andra offer, inklusive 3-4 miljoner sovjetiska krigsfångar som den tyska armén och SS lät dö av svält eller sjukdom i läger.
Demjanjuk är unik också på ett annat sätt. Han utvisades från USA redan 1986 och ställdes inför rätta i Israel som lägervakten ”Ivan den förskräcklige”. Han dömdes till döden, men när han suttit fem år i fängelse släpptes han 1993. Man hade tagit fel på identiteten. Han var inte ”Ivan”.
Att han kan ställas inför rätta nu beror på att Tyskland inte har någon preskriptionstid för brott av detta slag.
De ”stora” förbrytarna, dvs. den nazistiska ledningen, dömdes i den så kallade Nürnbergrättegången 1945-46, de flesta till döden. Detta var en rättegång som krigets segrarmakter inledde. Men västtyska juridiska myndigheter erkände aldrig de domarna. De ansåg att nazitopparna dömdes enligt lagar som inte fanns, när de begick sina brott.
En del personer som dömts i andra länder, t ex Nederländerna och Danmark, för brott kunde fly till Västtyskland, som sedan lät dem stanna kvar där.
Att Västtyskland lät så många förbrytare gå fria hade delvis med det politiska läget efter krigsslutet att gör. När det kalla kriget bröt ut sågs kommunisterna som en större fara än gamla nazister.
Bo Inge Andersson, utrikeskommentator, SVT