Några loppbitna löshundar skäller håglöst. Och i melodislingorna från en raffig reklamjingel blandas det eviga kraxandet från hundratals kråkor med röster från väderbitna fiskare. Fiskeläget i Hambantota på Sri Lankas sydkust är sömnigt, stillastående och stekhett. Men under den loja ytan mullrar kraften från en supermakt på uppgång, en kraft som radikalt kommer att förändra livet för människorna i den här oansenliga hålan.

Mellanrummen mellan den råa tegelväggen och fönsterramarna i familjen Johtis hus varslar inte bara om att det är nybyggt, utan att det också rests med en viss brådska. Så sent som i höstas bodde Arjuna, hans fru Darshani och sonen Dinuka i samma hus de alltid bott i, nära stadskärnan och fiskehamnen där fiskebåten Arjuna jobbar på kvällar och nätter ligger.

600 familjer tvingades flytta

Men när avtalet mellan Sri Lanka och Kina om köpet av den nya supermoderna hamnen i Hambantota skrevs under i somras, var familjen en av 600 familjer som tvingades flytta hit – till aporna, elefanterna och vattenbufflarna ute i bushen, cirka 20 kilometer från affärer, stadens lilla hjärta och Dinukas skola.

Statens ersättning räckte till det nya huset och en motorcykeltaxi Arjuna kan dryga ut sina magra inkomster som fiskare med, men inte till el eller vatten. Så nu får Darshani hämta vatten hos grannen på andra sidan gatan.

– Mäktiga människor lyssnar inte på små människor. Om mäktiga tar ett beslut är det bara för oss att acceptera det, säger Darshani och ler generat.

Den direkta orsaken till deras och 600 familjers påtvingade flytt är den ekonomiska zon på 60 kvadratkilometer som ska byggas i anslutning till hamnen i Hambantota, en av många hamnar som kinesiska statsägda företag nu bygger eller investerar i över hela världen.

Hade inte råd – Kina tog över

Hamnen stod klar 2007 och byggdes av ett kinesiskt statsägt företag och när Sri Lanka inte kunde betala räkningen, fick Kina ta över ägarskapet och leasa hamnen på 99 år.

– Hambantota är en frihamn, tio sjömil söderut löper en av världens mest trafikerade fartygsleder. Vi ska bygga industrier, raffinaderier och varv här i vildmarken, säger hamndirektören Ravindra Jayawickreme.

Han sveper med handen över det vindpinade busklandskapet som slutar i Indiska Oceanen. Vi står på en balkong i den vitkalkade tio våningar höga kontorsbyggnaden och betraktar en för Kina livsviktig transportled. Den förbinder supermakten med Europa, Asien, Afrika och i förlängningen också Stilla havet och den amerikanska kontinenten.

Under de senaste åtta åren har Kina investerat i motorvägar, kraftverk, sportarenor, hotell och – framför allt – hamnar för omkring 126 miljarder kronor i Sri Lanka.

I huvudstaden Colombo växer en helt ny stadsdel för 250 000 människor upp ur havet, detta precis i anslutning till Colombos hamn där kineserna redan investerat 2,5 miljarder kronor i en containerterminal.

Kina är i dag världens största hamnoperatör, kinesiska företag är delägare i ett 30-tal av världens 50 största containerhamnar och kontrollerar 67 procent av världens containertrafik. Under senare år har Kina investerat omkring 380 miljarder kronor i ett 40-tal hamnar – från Hambantota i Sri Lanka och Gwadar i Pakistan till norska Kirkenes och ryska Archangelsk.

– Kina utmanar USA i rollen som världens ledande nation och arbetar metodiskt genom sina statsägda företag som på ytan ser ut som privata bolag, men bara är redskap i händerna på den kinesiska staten och kommunistpartiet”, säger Madhav Nalapat, indisk professor i statskunskap och expert på geopolitik.

”Klarar inte betala lånen”

Kina använder stora krediter ungefär på samma sätt som britter och fransmän använde kanonbåtar när de byggde sina imperier på 1800-talet, säger professor Nalapat. Sri Lankas skuld till Kina uppgår till motsvarande 64 miljarder kronor, ett faktum som illustrerar styrkeförhållandena mellan de två länderna.

– Sri Lankas skattebetalare klarar inte att betala tillbaka lånen, så staten tvingas betala med sina tillgångar och därför kommer en stor del av landets tillgångar i form av mark och anläggningar att föras över till Kina, säger professor Nalapat.

Men, något alternativ finns inte. Det menar Parakrama Dissanayke, generaldirektör för Sri Lankas hamnmnydighet.

– Det är enda lösningen för en nation som måste betala tillbaka sina skulder, säger han till SVT Nyheter:

Både Hambantota och en del av den nya stadsdelen för 250 000 människor har alltså leasats till Kina på 99 år, ett faktum som orsakat demonstrationer och politisk oro i den lilla örepubliken.

– Regeringen spelar bort våra lankesiska tillgångar genom att leasa ut dom på 99 år, säger Namal Rajapaksa, parlamentsledamot för oppositionsalliansen, till SVT Nyheter.

Ändå var det Namals pappa, den förre presidenten Mahinda Rajapaksa, som 2008 började låna av Kina till investeringar i infrastruktur. Det var även ex-presidenten som lånade till vapen för att besegra gerillarörelsen Tamilska tigrarna efter ett 26 år långt inbördeskriget.

Inför valet 2015 var rollerna ombytta. Då kritiserade partierna i den sittande regeringen Rajapaksa för att ha blivit för beroende av Kina och att de kinesiska investeringarna också resulterat i en omfattande korruption. Kritiken ledde till att Rajpaksa oväntat förlorade valet 2015.

Kina läxade upp lankeserna

När den sittande regeringen stoppade alla kinesiska projekt efter valsegern 2015, skickades Kinas utrikesminister Wang Yi till Colombo för att, enligt diplomatiska läckor, läxa upp lankeserna. Budskapet var lika brutalt som enkelt: om inte projekten i Hambantota och Colombo återupptas vill vi genast ha tillbaka våra 64 miljarder kronor.

Kort efter utrikesminister Yis besök återupptogs projekten och avtal skrevs under som alltså garanterar kinesiskt ägande i tre generationer i de två största projekten.

Metoden, att genom generösa krediter få kontroll över mark och hamnar, använder Kina också i länder som Tanzania, Kenya, Maldiverna, Pakistan, Namibia och Grekland. I det strategiskt belägna Djibouti, vid inloppet till Röda havet och Suezkanalen, har Kina byggt sin första marinbas utomlands.

Kina har inte bara världens största kustbevakning, världens snabbast växande militära flotta utan också världens största fiskeflotta på omkring 200 000 fartyg. Världens folkrikaste nations behov av kontroll över livsviktiga handelsleder är den viktigaste förklaringen till Kinas stora infrastrukturella satsningar, det som på engelska ofta kallas Belt and Road Initiative, BRI.

Utvecklingen betraktas med skepsis och oro av USA och Indien. Och Indien har svarat med att skaffa sig kontroll över hamnar i Oman, Iran, Seychellerna och också börjat planera för en hamn på Sri Lankas östkust.

Men på den konstgjorda ön där en Kinafinansierad stadsdel för 250 000 människor snart växer upp, skiner den biträdande projektchefen Chandra Gunawardana av stolthet och framtidsoptimism.

– Det här är mitt livs största projekt: 2,5 kvadratkilometer från havet återvunnen mark. Imponerande, säger han och ler lyckligt.

Gunawardana ser kineserna, cirka 300 av totalt 1 500 arbetare, som ett föredöme för de lokalanställda:

– Inget småprat, bara hårt arbete tolv timmar om dan sex dar i veckan.

Men när vi ber att få intervjua kineserna skakar han på huvudet. Och det är ett mönster. För Kinas växande globala närvaro pågår nästan alltid utan kritiska intervjuer och samtal. Kina kommunicerar via pressmeddelanden, officiella uttalanden och – förstås – i samtal med andra länders makthavare utan insyn från medier eller allmänhet.

”Delar inte västvärldens rädsla för Kina”

Kinas växande anspråk på inflytande regionalt och globalt sker samtidigt som landet blir mer auktoritärt och politiskt repressivt. Effekterna på miljön, ekonomin och arbetsmarknaden granskas inte så samma sätt som när investeringarna görs av mer öppna nationer.

Men även om Kinas investeringar har orsakat regeringsskiften och demonstrationer, välkomnas ändå kinesernas investeringar av många lankeser. Orsaken är framför allt att Kina hjälpte Sri Lanka med krediter och vapen i kriget mot de tamilska tigrarna. Hjälpen var avgörande för den militära segern över tigrarna 2009 och som gjorde slut på ett 26 år långt, ekonomiskt förödande och mycket blodigt inbördeskrig.

– Vi lankeser delar inte västvärldens rädsla för Kina. Tvärtom kom Kina till vår hjälp när både USA, EU och Indien vägrade oss lån och vapen i kriget mot de tamilska krigarna, säger Natasha Gooneratne, konsult och före detta FN-tjänsteman, och fortsätter:

– Kina ses som en vän som hjälper utan de krav på politiska förändringar som ofta följer med lån från Världsbanken, Internationella valutafonden och västvärlden.

Men i den täta vegetationen runt Hambontota, där flera buddistkloster ligger inbäddade, är entusiasmen över Kinas investeringar inte lika stor. I höstas drabbade munkar samman med kravallpolis när deras kloster hotades av den stora ekonomiska zonen som planeras runt hamnen.

Munken: Då kommer nya protester

Efter protesterna lovade regeringen att skona klostren och i dag härskar åter friden över klostren. Men misstanken att rivningsplanerna när som helst kan komma att aktualiseras på nytt gnager i munken Baragama Vimalatheros huvud.

– Om de på nytt försöker riva våra kloster kommer nya protester. För vi vill inte lämna det här området , det är så många som är födda och uppvuxna här. Det här är deras hem, säger munken och ler ett kärleksfullt leende över den kärva nejden.

Det som för en tillfällig besökare från Sverige framstår som en hopplös håla, väcker helt andra känslor, både hos lokalbefolkningen och supermakten Kina.