Sedan klimatoppmötet i Glasgow är det Indien som fått iklä sig rollen av den globala klimatskurken, de som sabbade vad som kunde ha blivit ett historiskt klimatavtal.
Men det var Kina som skickade fram Indien för att ge chockbeskedet att de hade ändrat sig om ”f- ordet” , fossila bränslen. En redan urvattnad formulering blev nästintill obegriplig, då viss kolkraft skulle ”fasas ner” istället för ”fasas ut”. Mötesordföranden för COP26 i Glasgow, Alok Sharma blev så upprörd att han brast i gråt.
Det kan verka helt obegripligt att man i årtionden förhandlat om att minska växthusgaser utan att nämna fossila källor vid namn Parisavtalet från 2015 innehåller varken orden kol, olja, naturgas eller ens fossila bränslen. De har varit politiskt omöjligt.
Nu skulle det ske.
Men då är det bara kolet som nämndes. Kolet som är de fattiga ländernas energikälla, både tillförlitligt och billigt.
Naturgasen däremot nämns inte, den fossila energikälla som Europa och USA tänker använda som en ”brygga” under den gröna omställningen. Det irriterar länder som Indien och Nigeria rejält.
Rätten till utveckling
För striden är så mycket större än att handla om klimatet. Det är en existentiell kamp som pågår, om rätten till utveckling.
När Indiens satte sitt slutdatum för att nå nettonoll till 2070, 20 år senare än när världssamfundet sagt att det måste ske, var det en medveten provokation. De anser att de aldrig sagt ja till lyda under samma stränga tidsram som t. ex. USA och EU:s medlemsländer med nettonoll till 2050.
Indiens energibehov väntas växa snabbare än nåt annat lands de närmaste 20 åren. Premiärminister Modi har lovat att ingen indier ska bo längre än tio mil bort från en flygplats, detta i ett försök att stopp avfolkningen av landsbygden.
Samtidigt försöker man gå från kolmakt till solmakt. Innan pandemin var Indien är på väg mot att nå 50 procent förnybart 2030, trots rika länders brutna löften om klimatbistånd.
Svenskar konsumerar fyra gånger mer
I årtionden har Indien drivit linjen att de rika länderna har en historisk skuld till de pågående utsläppen. Även om Indien är världens tredje största utsläppsland så är varje indiers ekologiska fotavtryck litet, en svensk till exempel konsumerar fyra gånger mer.
Det är argument som flertalet länder i Asien och Afrika ställt sig bakom och inspirerats av och som fördjupat klimatpolariseringen mellan syd och nord. Ytterligare ett tecken på detta kom i helgen, då Egypten, som är ordförande för COP27 i november, sa att 2022 är det Afrikas tur. Nu kommer de, likt Indien, hävda sin rätt att använda fossila bränslen för att kunna ha ekonomisk tillväxt.
Vill att rika länder betalar för naturkatastrofer
Då kommer man också lyfta kravet på ” loss and damage”, det vill säga det nya ekonomiska skadeståndskrav som Indien med flera riktar mot rika länder. Vi ska betala notan för de materiella skador som uppstår vid naturkatastrofer, eftersom IPCC i augusti slog fast att det är klimatförändringarna som ligger bakom. Hittills har den rika världen inte ens levt upp till kravet att betala ut de utlovade 100 miljarder dollar i klimatbistånd.
DET är den andra orsaken till Indiens ilska.
Det var därför premiärminister Modi i Glasgow kom med ännu ett chockbesked, och krävde 1000 miljarder dollar i klimatbistånd.
Konflikten om tidsramar och klimatfinansieringen kommer att fortsätta att styra den globala klimatpolitiska agendan. Det är nio månader till nästa klimattoppmöte.
Klicka på klippet för att se Erika Bjerström i Utrikesbyrån och se mer om Indiens klimatarbete i Utrikesbyrån: Skurken i Glasgow i SVT2 kl 22 eller på SVT Play från 19.30 ikväll.