Efter en två dagar lång flygtur via Buenos Aires kom jag fram till gruvan i San José i norra Chile. Att flyga från huvudstaden Santiago till den närliggande staden Capiapo var omöjligt, eftersom alla biljetter var slut.

Ett journalisternas Woodstock möter mig i den annars ödsliga karga stenöknen. Reportrar, fotografer, ljudtekniker och webbredaktörer samsas på en yta stor som en fotbollsplan. Mitt i detta medielandskap, bland direktsändningar, husbilar, tältkedjor och partytält bor många av de instängda gruvarbetarnas familjer.

Väljer att campa

Vi i gruppen – nyanlända i jakt på en pressackreditering, förstår plötsligt hur nära det är att borren ska bryta sig igenom berget in till de nödställda gruvarbetarna. Jag släpar min packning in under en trall och rycker fram min kamera och börja filma.

De anhöriga jublar och man ser hur människor omfamnar varandra och tårar rinner nerför mångas kinder. Framför alla dessa anhöriga finns vi – ett hav av journalister, som vill veta hur det känns.

Min första plan var att sova hos de gästvänliga svenskarna som är ansvariga för en av borrmaskinerna. Men eftersom jag nyss varit med om en mediehype utan av dess like, känns det som att det inte finns något annat alternativ än att campa. Så jag beger mig mot en affär och köper ett tält, sovsäck och liggunderlag .

Tillbaka i stenhögarna kring lägret Esperanza försöker jag hitta en liten plätt att slå upp mitt tält på. Det som erbjuds är en plats mellan en bajamaja och ett högljutt dieselaggregat. Men det är åtminstone relativt bra stig i närheten, så jag beslutar mig för att slå till.

Lite sömn

Jag redigerar mitt inslag och skickar hem materialet via internet, går mot mitt tält och ser dimman sänka sig ner över bergen. Det blir bitande fuktigt, rått och kallt. Jag drar igen tältdragkedjan och kryper ner i sovsäcken och somnar. Men så efter en timme vaknar jag och jag är iskall. Allt i tältet är fuktigt och jag klär på mig allt varmt jag har och tänker på gruvarbetarna och att jag i alla fall inte ska klaga. Jag är ju trots allt ovan jord!

Timmarna går och det är omöjligt sova. En frisk vind drar genom den ventilationsvänliga tältduken och fukten blir alltmer påtaglig. Jag funderar starkt på om jag ska tränga mig på hos någon gruvarbetarfamilj i lägret, där de sitter vid en sprakande brasa. Men det känns som en rätt privat tillställning, så jag bestämmer mig för att trots allt att ligga kvar.

Går till bussen

Sådär vid fyratiden på morgonen bestämmer jag mig för att gå till bussen där man skickar hem sina inslag. Dörren går visserligen inte att stänga och det är precis lika fuktigt där som i tältet, men man slipper i alla fall vinddraget. Jag kopplar in min dator och hårddisk och upptäcker till min glädje att det strömmar ut lite värme från datorn och hårddisken. Så jag lägger upp mina kylklampar till fötter på den externa hårddisken och tänker att om två timmar går solen upp.

Men timmarna går långsamt. Tittar ut från bussen för att se om det kanske finns någon glöd kvar vid läger eldarna, men elden är släckt och alla verkar vid det här laget sova gott. Jag undrar hur de gör för att klara kylan, men det måste vara att de ligger nära varandra i tältet. Avundsjukt tittar jag mot husbilarna vars dieselaggregat tuffar på för fullt.

Det blir morgon, men ingen sol. Nu skakar jag tänder och känner mig lätt desperat, eftersom det inte finns något ställe att ta vägen för att få värme. Fler journalister kommer ut från sina tält och det visar sig att vi som sovit i tält är de som ser ut som tvättbjörnar. Svarta ringar kring ögonen avslöjar att vi inte sovit en blund och vi förenas i samtal om att kylan varit fruktansvärd.

Sanna Lüning