Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Göran Hägglund (KD) tog många selfies under året – här tillsammans med kollegorna i Alliansen efter Aftonbladets valdebatt. Foto: TTVisa alla (38)
Visa alla (38)

Supervalåret – så var det

2014 har varit ett intensivt politikår med val både till EU och riksdag – här summerar SVT:s kommentator Margit Silberstein det som har hänt.

Gustaf Fridolin dansade loss på segerfesten, slet av sig strumporna i den ljumma majnatten och slängde sig segerrusig i fontänen vid Mariatorget i Stockholm tillsammans med kamraterna i Feministiskt initiativ.

Knappt fyra månader senare kom kallduschen. Triumfen från EU-valet, när Miljöpartiet blev näst största parti, pulvriserades till knappa sju procent i riksdagsvalet. Och Fi misslyckades med att ta sig in i riksdagen.

Framgång för småpartierna

EU-valet var en segerparad för de små partierna. Personer kämpade mot varandra mer än partier och värderingar om jämställdhet och människors lika värde stod högt i kurs.

Motpolerna Sverigedemokraterna på den ena sidan och Feministiskt initiativ och Miljöpartiet på den andra lyckades väl med att mobilisera sina väljare. Resultatet blev att både Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna tog sig in i EU-parlamentet.

Chock för Moderaterna

Vindarna som smekte väljarna kom från vänster. Men det var inte den gamla vanliga vänstern som blåste. Socialdemokraterna lyckades inte fånga vinden utan gjorde ett något sämre val än 2009, som var dåligt redan då.

Gamla rävar som moderaten Gunnar Hökmark och folkpartisten Marit Paulsen blev visserligen kvar i Bryssel men med svansen mellan benen. Moderaternas dryga tretton procent i EU-valet var något av ett chockbesked, ett omen skulle det visa sig, om det som kom i riksdagsvalet.

Federley kryssade in sig

Folkpartiet, det mest EU-entusiastiska partiet, gick också kraftigt bakåt efter att Marit Paulsen, tanten som hon kallar sig, gjort en ganska trött valrörelse. Lars Adaktusson räddade kvar Kristdemokraterna i EU-parlamentet.

Fredrick Federley kryssade sig förbi partikamraten Kent Johansson, som trots att han materialiserade själva sinnebilden av den trygge centerpartisten i rutig skjorta förlorade sin plats i parlamentet i Bryssel.

Jobb och skola i fokus

När riksdagsvalet närmade sig blev det mera vardag i politiken igen med traditionella ämnen som jobb och skola i förgrunden. Visa av EU-valet talade de flesta partiföreträdare om feminism så fort de klev upp i en talarstol.

Samtidigt såg det länge ut som om kampen mellan Moderaterna och Socialdemokraterna skulle bli en torr och kameral föreställning om vem som kände mest ansvar för överskottsmålet i statens finanser.

Den striden mattades dock av, förmodligen insåg både Anders Borg och Magdalena Andersson att en själlös procentsats om överskott i finanserna inte skulle få väljarna att flockas kring valurnorna.

Borg varnade för kaos

Men ekonomin var den fråga där Moderaterna lyckades upprätthålla förtroendet.  Så Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gjorde allt för att surfa på den vågen och dirigera valrörelsen till den planhalvan.

De försatt inte ett tillfälle att varna för kaos och oordning i ekonomin och i landet i stort om de rödgröna fick makten. Ansvar var duon Reinfeldt/Borgs signum och de hoppades att det skulle bli trumfkortet som bar dem hela vägen fram till Rosenbad, såsom skedde i valet 2010.

Vädjade om öppna hjärtan

Inget tycktes hjälpa. I de duggande opinionsmätningarna låg Alliansen obevekligt efter de rödgröna, som ofta hade egen majoritet. Den 16 augusti hände något extraordinärt. Reinfeldt höll sitt traditionella sommartal, den här gången på Norrmalms torg i Stockholm.

Statsministern hade hittills inte visat tecken på känslosamhet i valrörelsen utan varit sitt vanliga svala, kontrollerade jag. De gånger han visat glöd och temperament var när han gett uttryck för sin avsky mot det han anser att Sverigedemokraterna står för. Men på Norrmalmstorgsmötet inte bara talade han, han vädjade till svenska folket att öppna sina hjärtan för människor på flykt.

Det skulle komma många flyktingar hit, så många att det inte fanns något utrymme att tala om för reformer de kommande åren, sa Reinfeldt.

Klev fram som stridshingst

Ett öppet hjärta skulle kosta. Reinfeldts tal transformerades direkt av Jimmie Åkesson, som hänvisade till Reinfeldt och varnade för massinvandring, som gick ut över välfärden. Att Fredrik Reinfeldt tog risken att legitimera Sverigedemokraternas retorik är gåtfullt. Kanske skingras dimman i partiets eftervalsanalys.

Öppna-hjärtan-talet gjorde inget avtryck i opinionsmätningarna för Moderaterna. Inte heller att Fredrik Reinfeldt i slutet av valrörelsen klev fram som den stridshingst han själv beskrivit sig som.

Lööf klev fram

Valets stora överraskning blev Annie Lööf.  Hon tog kommandot i partiledardebatterna och framstod plötsligt som en ledare med tyngd och auktoritet.

I TV4:s slutdebatt lyckades hon provocera Stefan Löfven till en gräns där det såg ut som om han knuffade till centerledaren i en duell om kärnkraftens framtid. Löfvens första valrörelse som Socialdemokraternas partiledare kännetecknades vid flera tillfällen av osäkerhet och en tilltagande irritation när han fick frågor om till exempel kärnkraften. Man kunde skönja att den före detta IF Metallbasen inte är helt bekväm med partilinjen i den frågan.

SD de stora vinnarna

Efter all möda och allt slit i blod svett och tårar slutade valet, i procent räknat, med att bara ett parti kunde kalla sig vinnare; Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna stod kvar på samma fläck som katastrofvalet 2010.

Vänsterpartiet, som hade höga förväntningar på sin nye partiledare och vinstförbud i välfärden, stannade också på samma valresultat som 2010. Besvikelsen var stor.

Kristdemokraterna hankade sig i alla fall kvar i riksdagen. Centern krympte i förhållande till 2010 men Annie Lööf hyllades ändå för att hon överbevisat domedagsprofeterna som spått centerns sorti från riksdagen.

Tog makten efter Alliansens förlust

Besviknast, närmast chockade, var miljöpartisterna. Det platta fallet från hög höjd efter EU-valet var hårt och uppvaknandet smärtsamt. Många miljöpartister hade tagit ut segern i förskott efter succén i valet till EU-parlamentet. Istället minskade partiet.

Så de två partier, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som efter valet satte sig i förhandlingar för att bilda regering tillsammans är inga vinnare. De övertar makten för att Alliansen förlorade.

Stefan Löfven kunde nog inte i sin vildaste fantasi föreställa sig vad som väntade honom när han övertog ledarskapet för Socialdemokraterna efter Håkan Juholt. Hans uppgift är att manövrera en regering där han först ska komma överens med miljöpartisterna.

Kan marginalisera SD – och V

När det är gjort ska han stångas med Jonas Sjöstedt som lovat väljarna mera vänsterpolitik och framförallt ingen mer vinst i välfärden. Även om han kommer överens med en stridslysten Sjöstedt är det ingen garanti för att han får igenom politiken i riksdagen.

För där väntar Sverigedemokraterna, riksdagens tredje största parti, vågmästarna, som varje gång de vill visa sin makt kan välja att rösta som Alliansen och då faller regeringens förslag till förmån för alliansens.

Det kan betyda att Stefan Löfven tvingas att administrera borgerlig politik. Inte konstigt att han sträcker ut sina händer och vädjar till Folkpartiet och Centern om samarbete för att få ihop en majoritet. Det skulle marginalisera Sverigedemokraterna – men också Vänsterpartiet.

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Läget efter valet

Mer i ämnet