– Utan diagnos får man inte de insatserna som andra med diagnos får, säger Eva Landin. Foto: SVT
Val 2018

Sökte hjälp för fem år sedan – väntar fortfarande på diagnos

Uppdaterad
Publicerad

Eva Landins son var bara tre år när hon insåg att något var annorlunda. Familjen sökte hjälp hos en psykolog för att få svar. De väntar fortfarande på utredning. – Nu fyller han snart åtta år. Så i vår är det fem år sedan vi sökte den första hjälpen, säger hon.

Evas son har autism. Det är hon övertygad om. Och det tror också de hon har mött inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Fast inte på pappret. Inte formellt.

Familjen väntar fortfarande på en utredning – trots att de började söka hjälp för fem år sedan.

Två år i kö för utredning

Det tog lång tid innan psykologen på BVC skickade en remiss till barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Och när de väl hade blivit mottagna där började en lång väntan.

– Som jag uppfattar det ställdes vi i kö för utredning i februari 2016. Så nu har vi stått i kö för utredning i två år, säger Eva Landin som bor i Norrköping.

Familjen har fått en del hjälp av BUP. Men det handlar mest om praktiska saker, säger Eva. De har till exempel fått ett kedjetäcke för att underlätta sömnen. Och en vagn att dra honom i när han är för trött för att gå.

– Så att ja, de praktiska sakerna har vi fått hjälp med. Men i förlängningen – med livet – har vi ju inte fått någon hjälp.

Ingen diagnos – ingen hjälp

Eva har insett att den där diagnosen spelar större roll än hon någonsin kunnat tro. Utan diagnos kan familjen inte få stöd från till exempel kommunen. De kan inte få avlösare som stöttar i hemmet eller korttidsvistelse.

– Utan diagnos får man inte de insatserna som andra med diagnos får.

Personalen på BUP tyckte att Eva och hennes familj behövde stöd och avlastning – och hänvisade till socialtjänsten.

– Därför träffade vi socialtjänsten. Men de sa blankt nej, säger hon.

BUP tyckte att Eva och hennes familj behövde stöd och avlastning, men fick nej från socialtjänsten. Foto: SVT

”Vi har ju testat allt”

Utan diagnos blir man också hela tiden ifrågasatt.

– Det är nog många som tycker att det är dags att sätta gränser. Att säga ifrån ordentligt. Och höja rösten. Och att vissa beteenden ska få konsekvenser, säger Eva.

Har du testat det?

– Självklart har vi testat det. Vi har ju testat allt. Men går du upp i affekt själv och håller på gränserna, då blir hans affekt värre. Då mår han sämre. Och det vill vi ju inte.

Räcker inte till som förälder

Eva hade redan innan en del kunskaper om npf, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och föräldrarna använder sig av en metod som kallas lågaffektivt bemötande. Länge fungerade det bra.

– Men ju äldre min son blir desto sämre har hans mående blivit. Och då känner jag att vi behöver hjälp i vårt föräldraskap. Även om man är en förälder som kämpar jättehårt och har mycket kunskap om sitt barns funktionsnedsättning så behöver man ändå hjälp. För man räcker inte till.

I kvällens sändning och i Aktuellt kan ni se ett tv-reportage om Eva och hennes situation.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Val 2018 - Vård

Mer i ämnet