Människan utvandring österut från Afrika innebar inte bara oändligt många och långa landtransporter utan också resor över stora hav. För 50 000 år sedan seglade man från nuvarande Burma ungefär, längs hela den indonesiska övärlden och till Australien.
Man vet att de kunde fiska ute i öppna vattnet och även i strandzonerna, där det inte behövdes någon större fiskeriteknisk finess för att hitta föda. Rester av skaldjur och fisk har hittats i 30 000-årig bebyggelse på Solomonöarna.
Spelade i en annan liga Helt andra seglings- och fiskerikunskaper krävdes av de storfiskare som man tror levde på östra Timor för mer än 40 000 år sedan.
Här finns grottor och naturliga skydd längs kusterna, där man funnit mängder av kulturellt avfall. Djurben, fiskben, bearbetade stenverktyg, snäckor och inte minst de allra tidigaste fiskekrokarna.
Den stora överraskningen är att man där också har sett att fångsten bestod av djuphavslevande, stora fiskar. Tonfisk är vanligast, dessutom havsabborrar, hajar och rockor utöver mer grundlevande snapperfiskar, napoleonfisk och papegojfisk.
Nät och krokar
Hur bar de sig åt för att fånga stor tonfisk? Det vet man inte riktigt. Tonfisk kan kanske lockas mot land med fastliggande beten och luras in i nätledare, eller fångas med ringnot.
För strandfiske verkar det mest troligt att man fiskade med nät.
Papegojfisk fångade man senare i angränsande delar av övärlden med spjut eller nät, medan andra arter fiskades med snäck-agnade krokar.
Studien publiceras i tidskriften Science.
Annlouise Martin
SVT Vetenskap