Vid kärnkraftolyckan vid Fukushima i mars 2011 släpptes stora mängder radioaktivt cesium ut i havet utanför Japans ostkust. Vad det här kommer få för långsiktiga konsekvenser för djurlivet i havet återstår fortfarande att se, men redan nu kan forskare alltså konstatera att fiskar har burit med sig cesiumet tvärs över Stilla Havet till USA:s västkust.
Det är forskare vid Stanforduniversitetet i Kalifornien som gjort upptäckten, efter att ha analyserat muskelvävnad från tonfisk fångad före och efter olyckan vid Fukushima.
Tog fritidsfiskare till hjälp
Tonfisken är en av många havslevande djur som kan flytta långa sträckor under säsongen. Mellan Japan och Kaliforniens kust är det omkring 900 mil och de unga tonfiskar som vandrar över Stilla Havet kan tillryggalägga den här sträckan på så lite som mellan en till fyra månader.
Just tonfiskens förflyttningsmönster genom havet har marinbiologer rätt bra koll på sedan tidigare, och forskarna vet därför att de fiskar som är mellan ett och två år gamla och som fångas in vid Kaliforniens kust under sommaren har befunnit sig i vattnen utan för Japan ett par månader tidigare.
Till sin hjälp med att samla in prover har forskarna dragit nytta av den stora detektiven allmänheten, i just detta fall fritidsfiskare. Proverna har sedan analyserats för att bestämma sammansättningen av radioaktiva isotoper av cesium.
Tonfiskmackan utom fara
Innan olyckan i Fukushima var halterna av isotopen cesium-134 knappt mätbar i Stilla Havet. Utsläppen från kärnkraftverket, som spred sig som en plym ut i havet, ändrade på detta i ett slag. Den här plötsliga uppgången i cesium-134 efter olyckan är precis vad forskarna sökte – och fann – när de jämförde tonfiskar fångade före och efter utsläppen i Fukushima.
Det är kanske inte särskilt förvånande, men deras resultat pekar mot att utsläppen av cesium kan ge marinbiologer ett helt nytt verktyg för att undersöka vandringsmönster hos andra havslevande djur som man har sämre koll på än tonfisk, som hajar, havssköldpaddor och sjöfåglar.
Halveringstiden för cesium-134 är omkring två år, och hos långlivade fiskar förväntar sig forskarna att effekten kommer att sitta i ett bra tag framöver. Tillsammans med bättre data för hur utsläppen från Fukushima fördelat sig i Stilla Havet så skulle metoden därför kunna bli ett bra komplement till de tekniker för spårning som används idag, som att förse djur med sändare.
Forskarna påpekar också att de halter av cesium som uppmätts i tonfisken utanför Kalifornien ligger långt under de gränsvärden som gäller för livsmedel, så amerikanerna kan fortsätta mumsa i sig tonfisksmörgåsar utan att bekymra sig över radioaktiviteten.
Studien ”Pacific bluefin tuna transport Fukushima-derived radionuclides from Japan to California” publiceras i tidskriften PNAS.