Var går gränsen mellan människa och djur?

Publicerad

Forskare är oeniga om hur långt vi kan jämföra oss med andra djur.

I veckans avsnitt av Vetenskapens värld visades en film om huruvida djur känner rättvisa och empati eller inte. I filmen finns inslag som tyder på det. Men inom forskarvärlden råder det fortfarande delade meningar om den saken.

Rättvisa på en treårings nivå

Enligt Sverre Sjölander, zoolog och professor i etologi vid Linköpings universitet, finns det en rättvisekänsla hos alla sociala djur som lever i grupp. Han menar därför att rättvisetänket ren instinkt för att kunna fungera socialt i flocken.

– Pratar man om rättvisa hos en vuxen schimpans så ligger den ungefär på en treårings nivå för en människa. I mer komplexa situationer finns ingen anledning att tro att schimpanser och människor är på samma nivå, säger Sverre Sjölander.

Den ljugande människan

Han menar att det är först i fyra- till femårsåldern som barn börjar leva sig in i hur andra individer tänker. Först då börjar de förstå att de själva vet saker som ingen annan vet, vilket är en förutsättning för strategiskt tänkande och beräknat handlande.

Den förmågan saknar såväl treåringar som fullvuxna schimpanser, menar Sverre Sjölander.

– Det är bara vi människor som kan ljuga och vara beräknande från fyra års ålder och därmed bortfaller vidare funderingar kring hur lika vi människor är andra djur.

Människans natur att liknas vid djur

Psykologen Nils Uddenberg ser däremot stora fördelar med att jämföra oss med andra så kallade högre djur så som schimpanser och andra primater.

– Det finns naturligtvis en gräns för hur långt vi kan jämföra oss med andra djur. Driver man likheterna för långt hamnar man lätt i felaktiga slutsatser. Samtidigt tror jag att forskningen har vunnit mycket genom att förutsätta att djuren är som vi, och inte tvärtom – att människor inte är som andra djur.

Även om en del av forskarnas antaganden inte går att vetenskapligt bevisa kan de ju ändå stämma överens med verkligheten, menar Nils Uddenberg. Men samtidigt ökar risken för feltolkningar med alltför subjektiva tolkningar.

– Det är viktigt att man som forskare är medveten om att det faktiskt finns en gräns för människans likhet med andra djur. Men var den gränsen går, finns det naturligtvis olika uppfattningar om.

Besjälar vår omgivning

Att vi människor gärna liknar oss vid djur, tycker inte Nils Uddenberg är ett dugg konstigt. Han menar att vårt tänkande är utformat för att vi ska fungera i en flockgemenskap, och att vi därför mer än gärna föreställer oss till exempel hundar och katter som en del av vår egen flock.

– Jag tror människan har ett väldigt stort behov av att tolka andra varelser och vi läser nog in egenskaper hos djur som kanske inte alltid finns där.

– Helt klart projicerar vi våra egna tankar och fantasier på de varelser och ting vi möter. Jag tror helt enkelt att det ligger i vår natur att besjäla vår omgivning. Vi tycker ju till och med att bilen jävlas med oss när motorn krånglar!

Inget unikt behov

Johan Lind som är zoolog vid Stockholms universitet är av en annan uppfattning.

– Vi har naturligtvis mycket lättare att identifiera oss med schimpanser till exempel, eftersom de rör sig på liknande sätt som vi och har ungar som liknar våra barn. Den likheten tror jag absolut spelar en väldigt stor roll. Däremot tror jag inte att det är ett grundläggande behov hos människan som art, att likna sig vid andra djur.

Människan är begåvad med unikt många intressen menar Johan Lind, varav jämförandet med djur bara är ett i mängden.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer