Den civila fusionsforskningen tog fart efter de första vätebomsproven på femtiotalet. Forskarna ville tygla förstörelsekraften i fusionsvapnen och använda den i mänsklighetens tjänst. När sovjetiska tekniker byggde den första reaktorn trodde de att källan till outsinlig energi låg femtio år in i framtiden. Femtio år och hundratals forskningsmiljoner senare är det är fortfarande femtio år kvar.
I Cadarache i södra Frankriken planeras ITER, ett forskningsprojekt i kolossalformat. När anläggningen är i full drift någon gång under senare dela av 2020-talet, kommer 1000 personer från hela världen att vara inblandade i experimentet. Projektet är ett samarbete mellan EU, Japan, Indien, USA, Ryssland Kina och Sydkorea.
Varmare än solen
Deras uppgift är att bygga en maskin som kan slå ihop två olika sorters väte, tritium och deuterium, till ett nytt grundämne – helium. I processen frigörs stora mängder energi, men problemet är att reaktionen fungerar bäst vid en temperatur av 150 miljoner grader – varmare än i solens inre.
Vid den här temperaturen faller atomerna söder i sina beståndsdelar och bildare ett så kallat plasma. Maskinen som ska tygla de här processerna kallas Tokamak, en reaktor där starka supraledande magneter håller plasmat på plats inne i ett tryckkärl, utan att det tillåts röra vid innerväggarna.
Idag har forskningen, bland annat vid forskningsreaktorn JET i Storbritannien, visat att det är möjligt att hålla plasmat i schack inne i reaktorn, åtminstone under ett antal sekunder i taget.
ITER ska visa att metoden håller för att skapa fusion i flera minuter. Och när reaktorn väl är färdigbyggd ska också fusionsreaktionen för första gången ge mer energi än den tar.
Radioaktivt avfall
Men steget därifrån till att producera elektrisk ström är fortfarande långt. Bland annat måste fusionsforskarna utveckla nya material till reaktorns insida, som tål att utsättas för en nästan obegripligt ogästvänlig miljö i åratal i sträck.
Om reaktorn måste stängas och byggas om med täta mellanrum finns ingen möjlighet att göra ett kraftverk lönsamt. Metallerna i reaktorns inre utsätts dessutom för neutronstrålning, och skulle bygga upp ett berg av radioaktivt skrot om de måste bytas ut efter bara några månader.
Ingen elproduktion
ITER kommer aldrig att producera en enda watt ström. Om försöket lyckas, väntar nästa försöksreaktor någon gång efter 2030. Där ska man visa att det går att omvandla värmen från fusionsreaktionen till vattenånga, som i sin tur får driva elturbiner.
Den reaktorn ska också kunna tillverka en del av sitt eget bränsle. För även om ena halvan av råvaran, deuterium, går att ösa direkt ur sjön, så är tritium en bristvara. Lösningen är att tillverka tritium inne i reaktorn, genom en kedjereaktion med litium. Metoden har testats i laboratorium, men nya försök, bland annat i ITER, ska visa om det fungerar i stor skala.
Fusionsforskarna är säkra på att det går – men kritikerna tror att det är här, om inte förr, som drömmen om den eviga energikällan spricker.
Försenat och fördyrat.
Under tiden har ITER- folket mera näraliggande saker att oroa sig för. Forskningsreaktorn i Frankrike skulle ha kostat 50 miljarder kronor, men är nu uppe i över 100 miljarder. Samtidigt är projektet kraftigt försenat. Den första tidsplanen talade om invigning 2016, men nu lutar det mera åt en start runt 2020.
Inom EU – som står för knappt hälften av byggkostnaderna, diskuteras nu hur man ska bekosta fördyringarna. En möjlighet som har nämnts är att låna i den europeiska investeringsbanken ? en annan att kräva in mera pengar från medlemsstaterna. Sverige betalar för ITER via medlemskapet i EU – och vår andel ligger idag kring en miljard kronor.
Benny Eriksson