Jakten på våra moraliska nerver

Publicerad

Små skador i hjärnan kan få stora effekter på vår moralkänsla. Nya forskningsresultat kastar ljus över vilka nerver som är inblandade i spelet när människan försöker skilja ont från gott.

Moral är uppfattningen om vad som är rätt och orätt. Bedömningarna kan förändras under tidens gång. I Sverige ansåg till exempel de flesta vid förra sekelskiftet att det var moraliskt försvarbart att aga barn – en uppfattning som nu har förbytts i motsatsen.

Men den allra mest grundläggande moraluppfattningen i en grupp, eller ett samhälle om man så vill, är central för gruppens sammanhållning och överlevnad.

Mord på oskyldiga gruppmedlemmar och incest är exempel på handlingar som människan har betraktat som moraliskt förkastliga under mycket lång tid och bestraffat därefter.

Djupa rötter
Empati och förmågan att förstå vad som försiggår inne i en annan människas huvud är tätt sammankopplade med moral. Både empati och moral- och rättviseuppfattning förefaller ha djupa evolutionära rötter och människan är inte ensam på jorden om att ha dem.

Hungriga rhesusmakaker vägrade att plocka åt sig av åtråvärd mat om det samtidigt innebar att en annan apa fick en elektrisk stöt, i en klassisk studie från 1964.

Schimpanser kan hålla om och trösta en kamrat som har slagit sig. Kapucinapor kan reagera med vrede när de bara får en bit gurka efter att ha utfört en uppgift, om kamraten som har utfört samma uppgift samtidigt får en läcker vindruva, har studier från bland annat primatforskaren Frans de Waal visat.

Han har fått viss kritik för att han baserar sina slutsatser på studier på djur i fångenskap, men trots det pekar det mesta på att bilden av moral som en unikt mänskligt företeelse är gravt felaktig. Grunden för den verkar dessutom vara medfödd.

Försök på spädbarn har visat att barnen föredrar, i bemärkelsen sträcker sig efter, en geometrisk figur som har hjälpt en annan geometrisk figur uppför ett sluttade plan framför en figur som har hindrat den senare från att ta sig upp.

”Våra resultat ger stöd för hypotesen att vår förmåga att värdera andra (utifrån deras handlingar) är en universell och medfödd biologisk anpassning”, skrev de tre Yaleforskarna bakom studien (Nature 20071122).

Två nyckelspelare
Men hur gör våra hjärnor moraliska bedömningar? I mångt och mycket är det en gåta, även om det står klart att flera delar av hjärnan utför arbetet. De senaste dagarna har amerikanska forskargrupper presenterat resultat som sätter strålkastarljuset på två moraliska nyckelspelare i vårt högsta beslutande organ.

Liane Young vid hjärn- och kognitionsavdelningen vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge står som huvudförfattare till båda studierna, den ena publicerad i Neuron (20100325) och den andra i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift Pnas (20100329).

Den första studien visar att vår moraliska bedömningsförmåga delvis är beroende av ett ställe kallat ventromediala prefrontala hjärnbarken (VMPC), beläget i pannloben strax bakom och ovanför ögonen.

Young och hennes kollegor gjorde försök med personer som har skador i just detta område, och jämförde resultaten med friska kontrollpersoner.

Deltagarna fick exempelvis ta ställning till om en man som bad sin flickvän att gå över en bro som han visste var i dåligt skick agerade omoraliskt eller inte. Bron kunde antingen bära eller brista.

Trots att de VMCP-skadade personerna inte hade några problem med att avläsa mannens intentioner i exemplet, ansåg de inte att han agerade omoraliskt så länge som bron faktiskt höll. De svarade med andra ord inte känslomässigt på sina egna korrekta slutsatser om mannens avsikt.

Till skillnad från kontrollpersonerna bedömde de också en oavsiktlig handling som moraliskt förkastlig om den fick ödesdigra konsekvenser – till exempel om en kvinna trodde att hon hällde socker i sin väninnas kaffe men det visade sig vara ett dödligt gift.

Risktagande
I den andra studien hade samtliga deltagare fullt intakta hjärnor, men forskarna störde aktiviteten i ett område kallat högra temporoparietala kopplingen (TPJ), beläget vid hjärnbarkens yttre del strax bakom och ovanför höger öra.

Störningen utfördes under mycket kort tid med hjälp av ett riktat magnetfält, och resultatet blev att försökspersonerna då tillfälligt förlorade sin förmåga att avläsa andras avsikter i exemplen ovan. Därmed blev deras moraliska bedömningar skeva.

Mannen som lät sin flickvän gå över den dåliga bron bedömdes agera utifrån god moral så länge som bron höll och flickvännen klarade sig. Deltagarna kunde inte räkna ut vad som hände i mannens huvud.

Framöver kommer Liane Young att studera TPJ:s roll när vi moraliskt bedömer en person som tar risker, exempelvis kör rattfull eller lämnar sitt barn utan tillsyn i badkaret.

Sara Rörbecker/TT

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer