Trots sin dyslexi lyckades Jacques Dubochets forska sig hela vägen till Nobelpris i kemi. Idag är han pensionerad och hjälper ensamkommande flyktingar med matematik. Foto: SVT

Kemipristagarens kamp mot dyslexin

Uppdaterad
Publicerad

Jacques Dubochets resa har varit lång och krokig. Som 17-åring blev han utsparkad ur skolan på grund av sin dyslexi. Då var det svårt att tro att han en dag skulle belönas med Nobelpriset i kemi.

Årets Nobelpris i kemi går till tre forskare som har hittat metoder för att använda elektronmikroskop för att studera små biologiska strukturer, som virus och proteiner, in i minsta detalj.

Schweizaren Jacques Dubochet ledde det forskarlag som gjorde den avgörande upptäckten – att det går att frysa biologiskt material i vatten för att bevara det i sin naturliga omgivning, och samtidigt skydda det från mikroskopets skadliga strålning.

Fast det var aldrig självklart att han skulle bli forskare – eller högutbildad över huvud taget.

Jacques Dubochet växte upp i den schweiziska kantonen Valais, där hans far var chefsingenjör för olika dammbyggen i alpdalarna.

Levde som på medeltiden

Han beskriver sin uppväxt som problemfylld, mycket beroende på att familjen var protestantisk, och befolkningen i byarna var strängt katolsk.

– Det var samhällen som påminde om medeltiden, säger han.

Utanförskapet blev inte mindre av att han hade stora problem i skolan. Vid 12 års ålder fick han diagnosen dyslexi, som den förste någonsin i Valais.

Det visade sig vara en diagnos på gott och ont. Han kunde hanka sig fram i skolan ända upp i gymnasieåldern utan att behöva ta hänsyn till resultaten, men fick egentligen ingen hjälp.

– Jag använde dyslexin som en sovkudde. Mina betyg blev bara sämre och sämre och till slut brakade allting samman, berättar han.

Utsparkad från skolan

Det slutade med att han blev utsparkad ur skolan vid 17 års ålder. Där kunde den vetenskapliga historien ha tagit slut, om inte föräldrarna hade skickat den fransktalande ynglingen till en tyskspråkig privatskola i en annan landsända, som en sista desperat åtgärd.

– Plötsligt befann jag mig långt hemifrån, omgiven av andra unga män som jag – som hade misskött sig på ett eller annat sätt hemmavid.

– Det var en omskakande upplevelse, på ett bra sätt, och efter ett år höll jag ett föredrag om raketteknik på tyska till lärarens förvåning, säger han.

Det var inte alls klart att det var fysik Jaques Dubochet skulle syssla med. Till en början ville han imponera på tjejer. Foto: SVT

Vid det laget ansåg föräldrarna att han kunde återvända hem och komplettera sina betyg för att söka in till universitetet i Lausanne.

Enligt egen uppgift var det inga högre motiv som fick honom att söka sig till fysiken från början.

Ville imponera på tjejer

– På den tiden var det någonting att skryta med, jag trodde att jag kunde imponera på tjejer genom att prata om relativitetsteorin, du kan ju tänka dig vilken typ av kille jag var.

Så småningom fastnade han för biofysiken och elektronmikroskopin som förde honom till Basel och senare till det europeiska molekylärbiologiska laboratoriet, EBL, i Tyskland där de Nobelprisbelönade upptäckterna gjordes i början av 80-talet.

I fyrtioårsåldern kom Jacques Dubochets på den frysteknik som ger detaljerade bilder av små biologiska molekyler i mikroskopet. Foto: SVT

Dyslexin har gjort att han varit tvungen att hitta sina egna metoder att handskas med läs- och skrivsvårigheterna. Metoder som han använder än idag.

– Jag kan inte se ett ord och förstå dess innebörd bara med hjälp av bokstäverna, jag måste tänka mig objektet. När jag läser ordet ”spårvagn” måste jag se spårvagnen framför mig, vilket gör allting mer komplicerat, säger han.

Kan dyslexin rentav ha varit till hjälp i din forskarbana?

– Ja, kanske. Man kan i alla fall spekulera om det, att mitt sätt att tänka tvingar mig att inte bara se till den allra enklaste lösningen.

Hjälper flyktingar

I dag är Jacques Dubochet pensionär, och han ägnar mycket tid åt att hjälpa flyktingar. Några timmar i veckan lär han ut matematik till ensamkommande ungdomar som saknar riktig skolgång.

– De här mötena med unga människor är det mest givande som jag har gjort sedan jag gick i pension, säger han.

Har dina egna erfarenheter som ung gjort det lättare att känna samhörighet med unga flyktingar?

– Ja, absolut. Jag brukar säga att min bakgrund lärde mig hur det är att vara dålig på allt och att förstå dem som är utsatta.

Se reportaget om kemipristagarna i Vetenskapens värld måndagen den 27 november klockan 20:00 i SVT2 och SVT Play. 

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.