Åtaganden att minska växthusgasutsläppen ska fördelas utifrån länders historiska ansvar för utsläppen. Den logiken erkändes tidigt i klimatförhandlingarna. Men fortfarande tvistar länderna om hur den ska tolkas och tillämpas. Foto: Scanpix

Strid om ”historiskt ansvar” bromskloss i klimatförhandlingar

Publicerad

Varje år står många besvikna efter FN:s stora klimatförhandlingar. Det går allt för långsamt framåt. En ny svensk studie visar hur de kan förbättras.

Konflikter om det historiska ansvaret är en käpp i hjulet på hela maskineriet runt FN:s klimatförhandlingar. En ny studie lägger fram en teori om varför det går så trögt att komma fram till gemensamma beslut. Oenighet mellan världens stater om det historiska ansvaret är en viktig anledning.

– Dels talar man om proportionellt ansvar, det vill sägs ansvar i proportion till påverkan på klimatet. Det ger de industrialiserade länderna störst ansvar, och har gett upphov till en mängd olika modeller, det finns tusentals olika sätt att räkna på det, säger Mathias Friman på Centrum för klimatpolitisk forskning vid Linköpings universitet.

– En annan tolkning är ett moraliskt ansvar, där länderna bidrar med minskningar utifrån sin kapacitet. Det ger också de industrialiserade länderna ett större ansvar, men öppnar mer för att de nya tillväxtländerna ska ta större åtaganden.

Studien visar också att det finns potential i förhandlingarna. Om tillräckligt mycket utrymme ges till att diskutera olika tolkningar av historiens betydelse för fördelningen av ansvar i klimatfrågan så kan man komma runt konflikterna.

Tycker olika och har vetorätt

– Jag har analyserat FN:s klimatförhandlingar och det som framförallt kännetecknar frågan om historiskt ansvar är stora skillnader i perspektiv mellan olika stater. Samtidigt har alla stater i princip vetorätt i klimatförhandlingarna. För att nå fram till beslut som alla är överens om måste konflikterna kring det historiska ansvaret lösas, säger Mathias Friman.

En av slutsatserna i studien är att förhandlingarna inte lyckats särskilt väl med att ta sig an frågan om historiskt ansvar. Flera beslut har fattats, men präglats av misstänksamhet. Det finns många möjliga förklaringar till att förhandlingarna inte lyckats hantera frågan om historiskt ansvar.

Det måste gå att mäta

– Bland annat saknas det ett forum där förhandlarna på ett meningsfullt sätt kan diskutera grunderna för att utkräva ansvar och hur de kan kopplas ihop med mätbara åtaganden av till exempel utsläppsminskningar, kostnader för anpassning och finansiering av teknikutbyggnad i fattiga länder. Om det här inte görs förståeligt för alla stater kommer misstänksamhet antagligen att fortsätta prägla förhandlingar om historiskt ansvar, säger Mathias Friman.

Egentligen ska de stora klimatmötena hantera den här typen av frågor, men eftersom de stora politikerna bara träffas en gång per år så finns inte tillräckligt med tid att ta sig an de viktiga, övergripande frågorna, visar studien. Frågan om historiskt ansvar, och liknande övergripande frågor, riskerar att blockera förhandlingarna i övrigt om inte tillräckligt med tid kan avsättas för att hitta kompromisser.

Hur mäter man historiskt ansvar?

Förutom förslaget om ett rådgivande organ – med tid och plats att lösa konflikter kring ansvarsfördelning – har Mattias Friman också tagit fram ett verktyg som kan hjälpa i frågan. Tanken är att stater ska kunna använda verktyget för att förtydliga sina positioner kring frågan om historiskt ansvar.

– Verktyget består i en översikt där jag tillsammans med Gustav Strandberg på Stockholms universitet plockat isär olika definitioner av historiskt ansvar inom klimatmodellering, moralfilosofi, internationell lag och statsvetenskap i dess grundkomponenter, säger Mathias Friman.

Nytt slags samarbete

Verktyget ska fungera som en ficklampa som förhandlare och forskare kan använda för att genomlysa och förstå hur andra gör för att på olika sätt räkna på det historiska ansvaret.

– Dessutom fungerar översikten som en meny för förhandlare, där de kan plocka komponenter för att bygga sina egna definitioner.

Frågan har prio ett

USA säger sig vilja ta ledningen i klimatarbetet genom att åta sig att sänka sina utsläpp med tre procent till år 2020, jämfört med 1990. Skulle man däremot beräkna ansvaret proportionellt skulle USA snarare hamna på minskningskrav om 50-60 procent.

– Med USA som aktuellt exempel kan man förstå att konflikten blir brännhet nu när det historiska ansvaret verkligen ska omsättas i en rad åtaganden, säger Mathias Friman.

De beslut som hittills fattats under de 20 år som frågan om historiskt ansvar har diskuterats har sakta ringat in kärnkonflikterna. Varje beslut i frågan gör förhandlingarna allt trögare eftersom man inte först lyckats hantera kärnkonflikten om historiens moraliska betydelse för staters åtaganden.

Enligt studien har vi alltså en situation där konflikten inte kan undvikas, samtidigt som det saknas ett forum där den här typen av konflikter kan förhandlas, utan att klimatmötena kollapsar.

Frågan blir allt viktigare

– I takt med att förhandlarna närmar sig en precisering av var gränsen för ”farlig mänsklig påverkan på klimatsystemet” går, parallellt med bristande ambition i de rika ländernas löften om utsläppsminskningar för att nå det målet, så kommer frågan om historiskt ansvar att växa. När målet preciseras ökar insatserna för stater i förhandlingarna, säger Mathias Friman.

Om bördan på fattiga länder blir för stor för att nå det globala målet så kommer förhandlingarna med stor sannolikhet att kollapsa, visar studien. I det sammanhanget spelar synen på det historiska ansvaret en avgörande roll.

Global rättvisa

– Att förhandlingarna upplevs som rättvisa av alla stater är en nyckel till att staterna också lever upp till sina löften. Rättvisa processer ökar också tilliten mellan förhandlare. Ett sådant förhandlingsklimat gör staterna mer flexibla. Om vissa stater ger med sig gällande sina villkor för att öka ambitionsnivån i klimatarbetet så kommer fler att följa efter, säger Mathias Friman.

– Av den anledningen kan ett rådgivande organ kring ansvarsfördelning vara väl värt att investera i. Ett sådant forum skulle helt enkelt kunna ägna frågor om ansvarsfördelning tillräckligt stort utrymme för att förhandlingarna ska anses rättvisa, och inte ständigt tvingas ducka för dom riktigt brännande konflikterna.

Fakta

Visa

FN-förhandlingar om klimatförändringarna sker framförallt i två organisationer. FN:s Klimatpanel IPCC som sammanställer kunskapsläget om klimatförändringarna. Och FN:s Ramkonvention om klimatförändringar – där politiker och tjänstemän från nästan 200 länder träffas på så kallade COP-möten och förhandlar om hur farlig mänsklig påverkan på klimatet ska kunna undvikas.

Klimatmötena, senast i Doha i december 2012, handlar därför först och främst om ansvarsfördelning – till exempel hur stora minskningar av utsläpp som olika länder ska bidra med och vem som ska betala för teknikomställning och anpassning till klimatförändringar i fattiga länder. Och det är de här förhandlingarna som forskaren Mathias Friman, vid Centrum för klimatpolitisk forskning på Linköpings Universitet, tittat närmare på.

Tidigare forskning kring klimatförhandlingarna har fokuserat på hur staters nutida och framtida utsläppsnivåer påverkar ansvarsfördelningen. Däremot har nästan ingen tittat på historiska utsläpp eller orättvisor i förhandlingarna – trots att frågan om historiskt ansvar har funnits på agendan ända sedan förhandlingarna startade 1991.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Climatemonday

Mer i ämnet