Men det hela utspelar sig faktiskt i den verkliga världen – just nu. Forskarna finns i Holland och är kanske inte galna, men väl så begåvade och begeistrade över sina egna forskningsresultat att de blundar för de eventuella långtgående konsekvenserna. Det biologiska vapnet är ett livsfarligt influensavirus som skulle kunna slå blint mot hela världen.

Terrororganisationen skulle kunna vara vilken som helst i världen. Myndigheten är förstås amerikansk och publicisten är egentligen flera, nämligen redaktörerna för tre av världens främsta vetenskapstidskrifter.

Kan hota världen

En rådgivande statlig myndighet i USA har bedömt att de holländska forskarnas resultat av studier om influensaviruset H5N1 (fågelinfluensan) är så anmärkningsvärda att de kan hota världen om detaljerna kring viruset hamnar i fel händer. Därför har myndigheten vädjat till de tre tidskrifterna att inte publicera detaljerna kring forskningen.

Som journalist och redaktör för Vetenskapens världs webb blev min automatiska reaktion på den här nyheten ryggradsmässig. En statlig myndighet som försöker påverka vad som publiceras i tidskrifter som åtminstone delvis är ute på mycket farliga vägar. Det är oacceptabelt och måste bemötas.

Inte svart eller vitt

Men som alltid är verkligheten inte så enkel som man först vill tro. Att försöka dela in människor, stater, forskare och livet i största allmänhet i svart och vitt, rätt och fel, är nämligen inte alltid möjligt.

Eftersom vi i det här läget faktiskt inte vet exakt vad de holländska forskarna har kommit fram till, eller hur farligt det virus är som de tagit fram, så är det idag omöjligt att helt ta ställning i frågan om rätt och fel. Vi vet heller inte vad forskarna har för system för att skydda sitt virus från att släppas ut.

Kanske finns det även någon djupare avsikt med den amerikanska myndighetens vädjan till tidskrifterna som vi inte känner till.

Livsfarligt men livsviktigt

Faktum är att forskning kring virus är lika livsfarlig som den är livsviktig. Vi måste kunna skydda oss mot farliga virus. För att kunna det behöver vi ha en beredskap och ett lager av olika virusstammar så att vi kan utveckla motvapen, det vill säga vaccin om de dyker upp utanför laboratorierna.

De flesta kan nog hålla med om att det därför är viktigt att den här typen av forskning bara sker under stor säkerhet. Det innebär bland annat att så få som möjligt ska han kunskap om detaljerna.

Därför skulle en vädjan om att journalister och redaktörer för vetenskapliga tidskrifter inte publicerar avgörande detaljer för en större allmänhet kunna vara rimlig.

Mer rimligt vore förstås att forskarna själva insett risken med den kunskap de sitter på och redan där begränsat informationen utåt.

Journalistiskt ansvar trots allt

Nästa steg – om forskarna inte inser detta – vore förstås att journalister eller redaktörer som får del av informationen också känner sitt ansvar och gör en rimlig bedömning efter att själva ha sökt upp lämpliga personer att dryfta frågan med. Kanske på den aktuella amerikanska myndigheten till och med.

I dagsläget, med den information vi nu har i den här frågan, verkar det ändå vara där bollen till sist landar. Cheferna för tidskrifterna Science, Nature och PNAS avvaktar med att gå ut med mer information om den farliga virusforskningen, i väntan på att få veta mer om vad det hela egentligen handlar om.

Och i väntan på deras beslut kan vi andra, journalister, forskare och myndigheter fundera vidare kring vårt eget ansvar när det gäller att viktig, men farlig kunskap och forskning ska få finnas, men inte förmedlas på ett sådant sätt att den förvandlas till ett hot mot oss alla.

Bodil Appelquist

SVT Vetenskap