Blåskimrande, upp till tvåmeter lång, täckt av hårda fjäll och med en tofsliknande mittflikpå stjärtfenan. Det var en märklig fisk som fångades utanförSydafrikas kust en dag 1938. Världen häpnade när forskarekonstaterade att fisken som fångats var en kvastfening, ett djursom ansetts vara utdött i 70 miljoner år, och som tidigare barahittats som fossil.

Kvastfeningen är, tillsammans med lungfisken, landryggradsdjurensnärmaste släkting bland fiskarna. Men våra stamtavlor gick isärnågon gång för omkring 420 miljoner år sedan. Sedan dess harkvastfeningarna utvecklats på ett väldigt annorlunda sätt jämförtmed ryggradsdjuren på land, något som beror på att de anpassat sigtill att leva allt djupare ner i havet, ända ner till 400 meter.

Fettvävnad har ersatt lungan

En ny studie som publiceras itidskriften Nature Communications visar nu för första gången hurdenna utveckling skett.

Genom att studera exemplar av en nu levandekvastfening (Latimeria chalumnae), från embryo till fullvuxenindivid, har man kunnat se att fiskembryona har lungor, men attdessa lungor slutar utvecklas för att istället ge plats åtfettvävnad hos den vuxna individen. Fettvävnaden anses fungera somen form av flytorgan.

Det är en viktig anpassning för att klara avatt leva långt nere i havsdjupen, menar Per Ahlberg, professor ievolutionär organismbiologi vid Uppsala universitet:

 – Fettetfungerar som en slags flytboj, som gör att fisken kan befinnasig på rätt höjd i vattnet.

Han menar att den tillbakabildade lungan säger mycket om kvastfeningens ursprung igrundare vatten:

– De två närmaste släktingarna tillkvastfeningarna, lungfiskarna och vi landryggradsdjur, vi andas medlungor. Det finns alltså all anledning att tro att innan visplittrades upp så hade våra gemensamma förfäder lungor. Men allteftersom kvastfeningarna sökt sig djupare ner i havet, så finns detinte längre någon orsak för dem att utveckla detta organ. Det är heltenkelt en rest från deras tidigare liv.

Trängts undan

 Per Ahlbergtror att orsaken till varför kvastfeningarna gått från att leva igrunda vatten till djupare ner kan vara en ren överlevnadsstrategi,och något som skett när andra organismer trängt undan dem frånderas ursprungliga livsmiljö:

– Det finns tecken på att den härdjuphavsmiljön, några hundra meter ner, är en miljö där djur har kunnat finna en fristad sedan de konkurrerats bort från grundare vatten.